Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Almqvist som religionsfilosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en del af den öfriga. Klart är, att Gud i detta fall, såsom
ett godt väsen, skulle vara angelägen, att hans älskling,
men-niskan, ej skulle blifva olycklig, och följaktligen förmana henne,,
att ej genom missbruk af sitt oberoende störta sig i elände.
En sådan förmaning var desto vigtigare, som det ankom på.
menniskan och hennes egen vilja, att icke förderfva sig;
Gud deremot kunde icke sjelf fullkomligen hindra det, med
mindre menniskan rättade sig efter hans föreskrifter. Följden
är den vi känna, syndafallet. Efter hvad här antagits, kunde
Gud, utan att förinta hela menniskan, ej förhindra
syndafallet, då menniskan ej aktade hans förmaning, samt hade en
af hans makt oberoende vilja. Men sedan olyckan var skedd,,
kunde det goda väsendet åter genom försoningen räcka den
fria men olyckliga menniskan ett medel till upprättelse, allt
under vilkor likväl, att hon ville emottaga och rätt begagna
det. Historien och sammanlefnaden visa oss en ganska mörk
tafla af menniskans tillstånd; och om vi vid öfverräkningen skulle
finna, att summan af allt det eländiga och usla med mer än
hälften öfverstiger det lyckliga och ädla, så komma vi, säger
Almqvist »nära den önskan, att Gud, såsom god, äfven varit
så god och icke skapat oss». Vi kunna så mycket mer
föranlåtas till denna smärtsamma önskan, som vi höra Gud
sjelf (i Mos. B.) ångra sig öfver hvad han i skapelsen
företagit. Vi finna utan svårighet, att då Gud sjelf icke egde
allmakt, var det företaget, att skapa en fullt fri varelse, icke
blott af högst olycksaliga följder för denna så skapade
varelse (menniskan), utan kunde äfven blifva högst vådligt för
Gud sjelf. Ty då det redan från början här var afgjordt,
huru mycket af hela makten Gud egde, men det deremot
nu visar sig, att det onda öfverstiger det goda, antingen det
är menniskan sjelf som i sin frihet är herre af detta ondas
makt, eller ett särskildt väsen, satan, besitter den, så kan
imeller-tid detta alltsammans på fullt allvar så slutas, att Gud i sin
godhet går fullkomligt under. — Likväl kunna vi häri
bedraga oss, det ondas öfvervigt kan vara blott skenbar; efter
detta lifvet kan en kedja af existenser komma, der vi åter finna
det godas öfverhand: fara är det dock, och det är oberäkneligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
