Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. “Försök till Hektors lefnad“, “Hvad är kärlek?“ och andra ungdomsskrifter. “Amorina“ och “Det går an“. Den samtida kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyttja för din egen uppsats om dem, följa eller förkasta, huru
du ville; men att följa allt ordagrant var nog mycket. Några
ställen förekommo mig besynnerliga, så att du skulle vara
ganska god, om du vid tillfälle ville återsända mig dem, för
att se.» — —
Detta bref är dateradt den 16 sept. 1839 och i Eos för
den 24, 28 och 31 aug. finner man mycket riktigt en vidlyftig
recension öfver Amorina. Det är dock icke endast i denna
tidskrift, Lénström låtit Almqvist sålunda recensera sig sjelf.
Samma förhållande eger rum i Lénströms »Svenska poesiens
historia* (2:dra delen, sid. 507 o. f.), der författaren visserligen
på ett ställe nämner att det är Almqvists egna ord, »som vi
någonstädes haft tillfälle att se», men på ett annat ställe,
märkligt att omtala, hänvisar till Eos för en opartisk uppfattning af
Almqvists författarskap. »Jem£ min karakteristik af Amorina i
Eos»,- säger nämligen Lénström (Svenska poesiens historia II,
sid. 528).
Det gör ett högst egendomligt intryck, att helt genomläsa
*de bref från Almqvist till Lénström, ur hvilka vi redan
meddelat några utdrag. Många af Almqvists der befintliga
anmärkningar öfver literära eller andra förhållanden äro slående
och sanna, många hans försäkringar om ett godt och ädelt
uppsåt med den skriftställarverksamhet han utöfvade, t. ex.
genom »Det går an» och dylika arbeten, äro påtagligen
uppriktigt menade, men stundom framskymtar en egenkärlek, så
kolossal, i förening med andra föga lofvärda egenskaper, att
man känner sig ganska illa till mods.
Med hotelser och med lockelser förvandlade han
Lénström till blott ett verktyg i sin tjenst, och en lust att vid
första lägliga tillfälle bortkasta detta redskap gör sig hos
bref-skrifvaren omisskänligt gällande. Till komplettering af hvad vi
redan anfört, må det tillåtas oss att framdraga ännu ett par
exempel på en konsiderationslöshet utan like i fråga om
behandlingen af en literär ögontjenare. Ett långt bref af den
29 jan. 1839 innehåller mot slutet följande rader:
»Saken är, uppriktigt och oss emellan sagdt, att jag
numera måste anse min konst och mina stycken icke längre så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
