Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man tänker sig fattigdomen blott under den materiela
skepnaden, såsom fysisk, kroppslig nöd. Men denna omfattar
dock blott den ena, mindre hälften af olyckan. »Själens
fattigdom utgör hos millionerna den stora nöden: det är bristen
på verklig värme och sant ljus i andan: bristen på den
lif-gifvande glädje i hjerta och sinne, som allenast ett skönt inre
lif skänker. Hvar för skall kroppslig och själisk nöd vara?
Den förekommer oss som vore den onödig. Vi tala alldeles
icke om# rättigheten till öfverflöd, men vi tro uppriktigt, att
skapelsen icke kan innebära en orimlighet, eller, med andra
ord, att någon varelse, som blifvit skapad med lunga och
andedrägt, icke äfven måste hafva en medfödd, en gifven och
oafytterlig rättighet till frisk luft för sin andedrägt. Vi tro
— för att tala utan bild — det hvarje menniska har rättighet
till värme, ljus och skönhet för sin själs frid och glädje, samt
rättighet till föda, kläder och hus för sin kropp. Vi tro, att
hvar och en har rättighet till religion och dygd, så att ingen
skall behöfva tvingas till köld, mörker och last.»
Efter dessa inledande betraktelser meddelar Almqvist
följande fantastiska berättelse.
»I sällskap med några vänner hade jag besökt den
herrliga trakt af London, som kallas Regents Park, och hvaruti
under namn af Zoological Garden bland annat en rik
förvånande samling visar sig af djur från jordens mest skilda
nejder, egande hus, hem och föda, lämpade efter deras olika
naturer. Vi gladdes der af ett par elefanter, den ena svart
och gigantiskt stor, den andra ljusare, mindre och sämre till
humöret. Vi hänfördes också af en sjöko. Snart derefter
kommo vi in i ett annat ljust och trefligt hus, der våra ögon
slogos vid anblicken af den skönaste tiger, eller tigrinna: hon
rullade ett par eldsprutande klot i sitt hvit- och brunrandiga
hufvud, höjde sin hotande nacke och slog svansen i de
fruktansvärdaste bugter. Imellertid låg hon stilla. Gallret, som
utgjorde hela stängseln, var fint, och säkert så svagt, att det
ej skulle hafva kostat den innestängda mycken möda att bryta
sönder. Men så stor är fördomens makt öfver djur, så fort
de befinna sig i fangadt tillstånd, att de icke våga eller icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
