Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och månen kastade ett starkt skimmer öfver det stora,
melankoliska, gulbleka anletet. Jag kunde omöjligen neka mig att
gå tillbaka till honom. »Min vän», sade jag, »jag har icke
en penny, ej en gång en farthing att gifva er; edra kamrater
hafva denna afton uttömt min kopparkassa, men misstyck ej
i stället detta lilla silfvermynt». Jag gaf honom en sixpence
(24 sk.).
»Tis töo much, Sir» — — det är för mycket, min
herre; hörde jag en ihålig basröst sakta framstamma. Tonen,
ehuru grof, var likväl melodisk. Jag trädde mannen ännu
närmare och svarade: »det är tvärtom alldeles för litet, jag
vet det; det tjenar er till föga, men behåll det likväl».
Karlen drog sig tillbaka upp ifrån gatan in på sjelfva
trottoaren, och gaf mig en vink att följa efter. Jag såg mig
om och märkte en cab i största hast komma körande, jag
gick således ur vägen för den, och trädde öfver in på
trottoaren. Min gatsopare stod här i skuggan, visade en bister
och svart figur, lik sjelfva Caliban; men det lät nästan
fader-ligt, då han till mig yttrade följande: »min herre har icke
länge varit i London?» — Nej, jag är utländing, som ni hör:
jag har varit här blott några dagar. — »Lika godt», afbröt han,
»men akta sina pence, herre, för folk af mitt slag, och tag
icke upp penningpungen så här sent på gatorna.» — Ah
lappri, för fattigt folk är jag aldrig rädd. — »Alla som skrika
och ropa i gathörnen, äro, tro mig, ej så farliga som _____ Många
stå på lur, och herrn skall akta sig.» — Men här gå ju
po-licemen (polisbetjenter) utanför hvarje qvarter: jag behöfver
blott ropa en sådan till min hjelp. — »Såå, herrn vet redan?
nå, då har det ingen fara.» — Men, fortfor jag, hvilka äro
då fattigare’ än ni och dessa, som ropa på betalning för en
sopning. af så obehaglig natur? jag tycker man kan knapt
sköta ett uslare yrke i fult väder, och i vackert väder
tjenar det till intet. — »Så, att herrn tycker det är så
ömkligt?* — Ja, säkert. — »Hm, ser herrn då der borta det
gamla fruntimret i hatt som nyss kom, och som stälde sig
att stå stilla på trottoaren der?» — Hon, som håller en ask
svafvelstickor i hand, dem hon bjuder ut förmodligen? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
