Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buskar med sina skuggor dämpa värmen från en sol, som
strålar från oskymd himmel, blir synnerligen kraftig.
Västra landborgen ligger där som en vattendelare. Allt
smältvattnet öster därom måste söka sig väg mot Östersjön.
Det klippiga underlaget är praktiskt taget ogenomträngligt.
Den milsbreda platån mellan landborgarna ser stundom ut
som en sjö i sakta glid mot öster. Men där hejdas
vattenmassorna av Ööstra landborgens fördämning och skulle
åstadkomma förödande översvämningar av åkrarna intill, om
icke lantmännen här och var genomgrävt sin borg och
byggt kanaler för vattnets avlopp till Östersjön. Under
våren sorlar vattnet i dessa kanaler, under sommaren ligga
de fullständigt torrlagda med blommor och grönt. De
präktiga broarna ha således icke tillkommit ”blot til Lyst” eller
för att imponera på turisten.
Till svunna tiders näringsfång hör numera, tyvärr, den
betydande får- och gåsavel, som bedrevs isynnerhet på
denna del av ön. Visst ser man även i våra dagar någon
fårskock på trädorna och visst möter man ännu här och
var en och annan gåse, som synbarligen till försvar av
duniga ungar och misstänksam maka väsande likt en orm
sträcker sin långa hals mot vandraren. Men det är icke alls
som förr. Det närbelägna alvaret lämnade mångenstädes
ett saftigt och kraftigt bete åt smådjuren. För att
hjordarna under sommartiden icke skulle lämnas vind för våg
på vidderna och löpa sin väg eller bliva ett lättfångat byte
för de havsörnar, som från Östersjön på glidflykt seglade in
över alvaret hade byn eller byarna anställt en gemensam
fåraherde, ävensom gåspiga, som bittida om morgonen förde
ut sina skyddslingar till betesmarkerna och dagen lång höll
vakt över dem. För den förre, som vanligen var en ung
pojke eller en mer eller mindre orkeslös gammal gubbe,
kunde tiden bli nog så lång. Den senare åter förstod alltid
att förkorta den med strumpstickning eller något annat
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
