Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig en lövfora drar.
Kal ligger marken,
skogen är hin i våld,
huggen till famnved och såld,
finns knappt till kvastris kvar.
Allt som var vårdat och vaktat
ligger förtrampat, föraktat,
liksom det namn, som min fader bar.
Såge jag husen och mänskorna brinna!
Såge jag jorden själv i brand!
Kunde jag hämnas vart hugg av de främmandes
hårda och vårdslösa hand,
hämnas vart tramp av en främmande häl! —
Händer, som huggit mitt bästa,
fötter, som trampat mitt käraste,
huggen och trampen stannat som röda
blödande sår i min själ.
(1898)
Av allt det egendomliga Öland har att visa, är dock intet
märkligare än det stycke inland som av öfolket sedan
gammalt kallats alvaret (prov. ”allvå’t”) — Linné har
omväxlande benämningen ”Allwaren” och ”Allwarden”;
Gellerstedt och andra ”Alfvaren” — detta underliga stycke Sverige
som för främlingen vid första mötet knappast har något
tilltalande, men som vinner med vart ögonblick och, innan
man vet ordet av, griper med obeskrivbar tjusning och
binder med växande hemlighetsfull makt. Den som en
gång upplevt Ölands alvar, längtar dit igen.
Enkelt och ärligt har Gellerstedt i trilogien ”Alfvaren”
fångat den märkliga markens egenart i högsommardag och
höstkväll, det intensiva solljuset, de svepande linjerna, det
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
