Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
hon sin sorg lät naturen förstå.
Men hon lyssnar — och tystnar. — Vad är det hon hör?
Jo, av drillande lärkor en jublande kör!
Och jag kände en längtan att en gång få bli
såsom lärkan för sörjande vän
som med jubel kan sjunga sin själs melodi,
om ock skymningen breder sig än,
som från jorden kan svinga sig jublande opp
och i skymningen sjunga om ljusnande hopp.
Och jag älskar att se, huru solen går ner
vid den västliga himmelens bryn.
Se! Den strålar och skimrar i purpur alltmer
som ett eldklot för undrande syn.
Och när purpurn förbleknar, — se där något nytt!
Snart dess prakt är i regnbågens färger förbytt!
Men jag älskar de tigande vidderna mest,
då de drömma i fullmånens sken,
då de bada i stråleglans såsom till fest
under himmelen högvälvd och ren,
då de slumra och drömma i månstrålars glans
som på jorden ej strid eller oro mer fanns.
Och min tanke försökte att fatta till slut,
vad som gav denna skönhet och glans
åt de ändlösa slätter som bredde sig ut
mot ett fjärran, där gräns icke fanns. —
Och jag svaret förnam: — det oändliga är
vad en trängtande ande av skönhet begär.
Resmo $5 sept. 1902.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
