Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag ser ej havet, hör ej heller sången
av morgonyra vågors slag mot stranden,
men havets närhet levande jag känner
i luftens sälta. Mina läppar smaka
dess kärva friskhet likt en ädel dryck,
som nyfödd kraft i mina ådror gjuter.
O underbara luft, så lätt, så ren,
du i din goda, starka famn mig sluter,
mitt bröst du vidgar, mina senor spänner
och lättar varje mörktyngd tankes tryck.
O stolta ö, du jätteädelsten
på havets blåa sköld, du tog mig fången,
och mina längtanssjuka tankar vända
till dina fria vidders ro tillbaka
— till alvaret det bruna, solförbrända.
Nöden eller äventyrslusten, eller båda i förening, drev
öfolket ut kring världen i tusental och åter tusental. Av
tvång eller böjelse stannade de flesta kvar på den plats, dit
ödet förde dem. Endast en liten bråkdel förunnades att
vända åter. I alla länder söder och norr om ekvatorn fingo
de jord att bruka eller något annat att lägga sina händer
på. I regel blev det nya landet ölänningen kärt, men Öland
kunde han aldrig glömma. I sitt hjärtas allraheligaste
gömde och gömmer han bilden av barndomens ö. — Kanske
ingen har tolkat hans ”längtanssjuka tankar” så fullödigt
som rektor Gillis Hammar i dikten
ÖLÄNNINGAR I FRÄMMANDE LAND
De leva i förskingringen
i fjärran, främmande land.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
