Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satt till bords på nakna träbänkar och serverades på
simpel fajans; ingen duk fanns utbredd öfver bordet. Det
enda lysande var värdfolket själft, som han skänker sin
fulla gärd af beundran.
Den svenska landtadelns bostäder voro länge simpla,
ofta ej mer än en våning höga hus, timrade af trä, och
såväl innan som utan syntes själfva bjälklaget med den i
fogarne instoppade mossan. Taket var täckt med näfver
och därofvan med torf. I det inre saknades alldeles våra
dagars tapeter, och i hvardagslag hade väggarne endast att
uppvisa de nakna stockarne. Vid högtidliga tillfällen
fram-togos ur husets förrådskammare s. k. väggbonader, väfda
tapeter för att upphängas å väggarne och skyla nakenheten.
Dylika funnos i alla samhällsklasser och växlade i
prydlighet och kostbarhet, från bondens hemväfda och
groteska dukar till de praktfulla gobelinerna och Arras-kläderna
i de förnämas hem. De rikare förde dylika med sig på
sina resor för att uppfeja de simpla nattkvarteren. När
Gustaf Adolf 1614 reste kring Bottniska viken för att gå i
ryska fejden, medförde han tapeter, som hvarje afton
upphängdes i hans rum; likaså medfördes tapeter under Maria
Eleonoras bröllopsresa från Kalmar till Stockholm år 1620
för att utsmycka den säkerligen ofta rätt enkla bostad, som
kunde för natten anordnas. Och ambassadören Whitelocke
skildrar i detalj, huru hans bostad vid gamla torget i
Uppsala år 1653 var utsirad med tapeter och mattor, som
nedsändts från slottet därstädes. Fönstren voro i allmänhet
små och för säkerhets skull ofta tillspikade, såsom man än
i dag någon gång kan se det hos allmogen; glasrutor voro
länge dyrbara ting i följd af glasets sällsynthet; ännu 1616
stod i själfva hufvudstaden ej en kista af dylikt att få ens
för fyrdubbla priset. Kylan i rummen skulle förefallit våra
dagars människor ganska obehaglig; den är lätt förklarlig,
då man besinnar, att innanfönster ej voro i bruk och att
uppvärmningen i regel skedde genom stora spislar, till
hvilka ej ens spjäll alltid förekommo. Kakelugnar voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
