Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ovilja, affattade skrifvelse, som borgarståndet fick 1629
mottaga af riksens råd i anledning af dess klagomål öfver
sin fattigdom och sina svåra bördor. Här heter det, att de
blott äro afundsjuke på dem, “som vele mer ur skarnet
än en part andre; de vilje att alle skola ligga och söla sig
i en hop svinkåtor, som en stor del själfve göra“; för sin
fattigdom hade de blott sig själfva att skylla, i det att
“gemene hopen låter sina barn tillväxa bakpå ugnen och i
askegrafven i lättja“; när borgaren skall utgöra en daler
eller två till fäderneslandets försvar, “så omar han sig, så
klår han sig i hufvudet, så knorrar han, så morrar han,
men är det fråga om att spendera, då klagar han ej“.
Städernas ekonomiska utveckling, särskildt hvad den snabbt
växande hufvudstaden angick, måste redan i nästa generation
härutinnan åstadkomma en ej obetydlig förändring. En
köpmanna-aristokrati, om ock ej talrik, bildar sig, i hvars
leder hvarken kunskaper eller bildning saknades. 1653
berättar Whitelocke, att i Västerås borgmästaren och några
af rådet samtalat med honom på god franska och latin, något
ovanligt, säger han, för den som kom från England. Stolt
öfver sin förmögenhet, kännande sin styrka och afundsjuk
på adelns företräden, börjar denne högre borgareklass, där ej
dess medlemmar, såsom stundom hände, själfva genom
adlande togo sin plats på riddarhuset, att söka härma adeln
och göra anspråk på att i ej mindre grad besitta det fina
vett och den bildning, som denna räknade som sitt privilegium.
Ett dylikt anspråk behagade ej den stolta adeln,
och vid ofrälsets våldsamma anlopp under 1650 års
riksdag gör en adlig smädeskrift i anledning däraf följande
hånfulla och bittra utfall: “Sedan borgmästarne begynt
tala italienska och franska och ha’ en bok eller några
under armen, när de komma till ämbetet, så blir det så
gement att tala om salt och kläde; då måste man låta
höra, hvad Tacitus säger och huru det vid hofva tillgår.“
Allmogens bildning var visserligen ej stor, efter våra
dagars uppfattning så godt som ingen. Folkskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
