Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett svenskt skaldeöde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okammade nackmanar — efter stigen — framåt liden
— utför byvägen — hem till stugan — — — — —
Folket därhemma — det var kåda, linnea och
nattvaka.
Jag ser så tydligt min fjällby — grå hus i klunga
för att icke vara så bittert allena, då vintern står
mörk öfver landet. Deras glimmande fönstergluggar
kan man gärna taga för ögonen af en hop vargar.
Men under sommarnattens ljus ligga de som en flock
getter och vänta på solen . . .“
Jag vill nu icke uppehålla mig vid, huru rent
af ypperligt detta är skrifvet. Men klingar det icke
genom dessa rader som grundtonen af de melodier,
hvilka fylla en hel barndom och ungdom, och som
följa genom lifvet, lockande och dragande tillbaka till
de trakter, där sådana melodier en gång kommit till?
Det är forsens, skogens och den tysta ödemarkens
klang i dessa ord, hvilka bildats af minnena från allt
det, som satt sig fast i det unga sinnet, fyllt det med
lifvets blandning af rädsla och jubel och dragit honom
öfver på den sida, där man endast lefver det ena af
de två lif, som Molin sett och känner hos skogsbon
och hos sig själf.
Det var naturligt, att han icke valde det lif,
hvilket låg uti att “gå i dagligdags stök hemma vid
de grå husen“. Han ville bort för att få tolka det
lif, som inom honom lekte och flammade i samband
med den stora sagovärld, hvilken han bättre än någon
kände igen, när den en vinterkväll vid den sprakande
härden glödde upp i hvardagströtta ögon. Han ville
bort för att blifva artist, och han kom till Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
