- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
94

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjul - Ådalens poesi - Sjul

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sägs att hela hufvudsvålen följde, då björn bet. —
“Ja-ja, han är häller inte riktig se’n“, sade en. Ja,
far hans, Nila, var en konstig kropp, det med. Om
honom var det många svarta historier — hade någon
hört då han lät döpa sonen sin, Klämmet, björnjägaren?
De storskrattade; det var nog en glad historia, en så’n
historia! — Men då kom Sjul på skidor, åkte fram till
hopen, slängde skidorna och föll som en trasa bredvid
Gåli. “Puorist, Sjul, puorist“; han svarade ej, låg
endast och stönade. Gåli stirrade på honom med
ostadig blick — hon var full redan — och järnpipan,
fylld med hurf, slängde i mungipan, ville falla, men
nappades efter och stannade. “Drick nu, här är
gästabud.“ Hon räckte honom en skopa brännvin, men den
slogs ur handen på henne, “ditt fyllvrak, som du är“!
skrek Sjul och grät högt. “Son min, son min“ —
hon kom ej längre af förskräckelse — hon tänkte väl
säga, “jag är din mor“, men dit hann hon aldrig, förr
än Sjul var midt uppe i en historia och den var hans
egen och den strypte skrattet i struparne rundt om.
Ja, det var dimmans fel, ty ingen kunde se något,
hur kan man begära det, då den är så tjock, att den
kan klippas i remsor? Man hade ju ej hört till ett
ljud eller sett ett spår på hela vintern, och just den
dagen skulle de komma, komma ett helt följe med
vinden, så att renarne icke kunde vädra; men att det
skedde, som nu kom, — herre Gud i himmelen! Utför
berget hade det gått i hvinande. Fetaste renarne lågo
döda på stället, och resten, alla de flera hundra,
jagades af vargarne — faen! i ett huj mot stupan och
utför. Tusende täta knäppningar i tusen springande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:11:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adalen/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free