Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Vid fädernegården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
utslitna. Hela slätten var som en marknad av elände
och mannen kände igen alla ansiktena från sin egen
barndoms skogar.
Och allt detta krälande, sekellånga elände
dansade galopp i ett dunkelt sommarmånljus och en
sällsam vemodsfull sång, lik en fulltonig klagan från
allt skapat i skogen steg upp ur själva den ångande
jorden. Och mannen, som sökte fred i sin
barndoms skog, kände hur han var en del av det
skapade och av jorden och hur denna del snyftade
med i all världens bittra gråt, och då vaknade han
och steg ut, och det var morgon.
Men högt till väders i en masthög gran satt
skogens talföraste trast och sjöng smädevisor och
lovsånger. »Du skall bedja om glädje, se här är den»,
sjöng han, »men du skall icke bedja om fred och
frid, ty den är icke här, icke där, icke i skogen du
kom ifrån och icke i staden du går till. Hav fröjd,
sjung, se solen lyser röd på alla skinande daggvåta
blad och alla örter och strån räta sina ryggar för
att glädjas. Men söker du evig fred, så är du en
narr, narr, en narr!» sjöng han.
Och när han gick förbi stenröset låg den
gråspräckliga ormen där i ring i solen och värmde sig
i morgonljusets ånga. Men han var vaksam och
sneglade skelögt på hålet i murgrunden där den
lilla näbbmusen en gång gått in i stor bävan.
»Sssst!» väste han, »här är så ljuvligt i solen, så gott
och hett för en kall gammal otäcking som jag, men
fred har jag aldrig slutit. Sssssst!» sade han.
Och när han kom förbi myrornas rike höllo de på
att släpa ut lik ifrån stacken. Där var ingen fred,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
