- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
54

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Mannen som ville bli kvitt sin själ

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

gå upp genast, och ifall dom skulle hinna, så — —
annars kan du hälsa mor min, om du går all right!
Och så som hans ansikte var då, så hade jag alltid
önskat att mitt skulle vara. En människas ansikte
är som hennes själ, en människa är alltid precis
sådan som hon ser ut. Och nu, tänkte jag, nu måste
mitt ansikte börja likna Jimmys!

O, jag dåre! Nu först såg jag mitt ansikte. Dess
eld var borta, det hade icke Jimmys frid, icke
heller någon annan frid fanns där, där fanns
någonting som jag skulle vilja kalla en fet ängslan. Det
jag nu såg var en uppblåst lättings ansikte, en
man med en hemlig förskräckelse i ögonen. Och
på en gång brast jag i gråt och ropade till mig själv:
jag vill icke vara så, jag vill brinna upp, jag vill
måla, jag vill vara mitt gamla jag, jag vill ha min själ
och jag bryr mig icke om kroppens livslängd! Och
så plockade jag ihop penslar, färgtrasor och duk
och sprang som en galning ut i skogen, ut i vårens
glada, sånguppfylida konungarike.

Men nu, när jag skulle börja, var det någonting
som hindrade, jag kände ingen upplevelse inför mina
gamla motiv, jag frös mitt i solen. Den lyriska
färglidelsen som burit mig förr var borta. Den
ångest som kom sig av vanmakt inför motivets
storhet hade utbytts mot en annan ångest: den att vara
ensam i skogen, att icke sitta bland talande och
skrattande människor. Jag var rädd, jag ville motivet
ingenting, det var ej mer något motiv. Naturen
var död — och jag hade dödat den!

— Kom nu, mumlade jag, kom nu min fötnla
fiende, hjälp mig att se detta och att måla!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free