Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - En döendes dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
jag ännu — och när en av mina vänner besökte mig
nyss, sade han mig att detta bevisade galenskapen
av den asketism jag ofta predikat som den enda
anständiga formen för en tänkande människas liv.
Han talade om min stora livshunger. Han hade rätt
och orätt. Asketismen är också livshunger,
livsbejakelse. Hungern efter ett evigt liv eller en evig
stillhet och fred, som drev den helige Antonius till
öknen var livshunger, fast den icke låg på det
sinnliga planet. Hurudan livshunger har då jag? Å,
en blandning av båda, man kan frukta döden också
utan att hysa sinnlig hunger. Man kan avsky både
livet och döden. Men när jag känner att det
sinnliga aldrig kan mätta mig, när jag kämpar ensam i
mörkret om natten för att bli ensam med hungern
efter Gud — då är jag väl ändå en de heligas
lärjunge?
Ja, ja — men sakta, sakta, detta liknar den gamla
omvändelsen på dödsbädden bara! Jag vet att jag
aldrig skall stå upp att älska och hata och gråta och
skratta och fröjdas i det underbara dagsljuset mer
elier i midnattsmånens ljus över hav och floder, och
därför skyndar jag att gripa tag i det som finns
kvar åt mig: jag förnekar livet när det ej längre står
mig till buds.
För två dagar sedan överraskade jag mig själv
med att skriva tre brev till mina vänner vari jag sade
farväl till dem i en ton som skulle låta dem veta
vilken ung Sokrates som nu dog i deras närhet.
Mellan raderna i dessa ömkliga brev skulle de ha
kunnat läsa små nödrop ur mörkret och ensamheten
inför den olösliga gåtan och sista natten. Och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
