Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Bikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
höll en säkert tjugu år gammal söndagshatt i sin
skrumpna vänstra hand, i den andra käppen, med
kryckan och dess kluvna figur vänd framåt, som
gamla bruka. Men det märkligaste med honom
var kinderna, ännu livsvarmt röda trots rynkorna,
och de mörkbruna, irrande ögonen, som sneglade
uppåt, ty han höll hakan på något slappt sätt nästan
mot bröstet. Munnen stod halvöppen, andedräkten
hördes kort. Han kunde väl vara sjuttio år. — Sitt
ner, sade jag vänligt, och så får vi höra vad ni heter
och vad ni har på hjärtat.
Men just som jag uttalade de där orden kände
jag en ögonblicklig beklämning. Ty nu med ens slog
det mig att jag visste vem mannen var, och jag hade
ett behov att be honom tiga innan han börjat tala.
Hans svartbruna ögon borrade sig sekundvis fast i
mina som om han med blicken ropat på hjälp. Jo,
jag hade verkligen sett honom en gång förut, det var
vissa rykten i omlopp. Och med ens vart jag rasande
över att han just skulle finnas i min församling.
Varför inte i Gördelsons? Eller i Markenhams? Eller
hos någon av de andra unga och medelålders och
gamla, som i tidningar och böcker förklarade sig
verkligen ännu tro! Hos någon som trodde på
prästens gudomliga kallelse, inte hos mig, en
hedning, en pantagruelist, en smädare. Och nästan
en — en drinkare! Visserligen var jag kanske en
värdigare hedning än prosten Wrakman, som lurade
bönderna på skogslotter och jobbade med
gruvfyndigheter. Värdigare det vill säga mindre anstötlig
än Hobbelman, biskopen som var landets virtuos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
