Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - En människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då trampade han på något hårt i snön och tog
upp en hopslagen rävsax och bleknade och kände
sin gamla ångest. Och han log ett spöklikt leende:
tack, att han slapp undan — det var så nära mitt
läger, där jag återvann min frid! Sedan började
hans hjärta slå våldsamt och det gick en ilning
genom hans ben, och han kände hur obarmhärtig
kölden var. Ty det satt en benstump kvar i saxen,
och benet var avätet, och små frusna bloddroppar
sutto på järnet. Vinden skorrade nu fult i träden,
snön brände som järn genom skorna, den uppgående
solen skrattade ett rött, blodigt skratt, och dess
sken stänktes ut som bitterhet över världen.
Dagsljuset kom med grym klarhet. Trädstammarna
sträckte sig uppåt som i pina och granarnas grenar
sopade snön med jämrande gnissel. Då märkte
mannen att hans fingrar frusit fast vid det kalla
järnet, och när han slängde bort saxen satt bitar av
hans skinn kvar på skänklarna. Och han bad ej
mera till Gud, när han gick därifrån, utan till
djävulen. Och ett dygn därefter satt han åter berusad
bland nedrökta palmer och spräckt gips.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
