Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Lögnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
att vi var efter. Ni hörde det. Jag sade
ingenting. Men jag tyckte det blev så hett i bröstet.
Han hostade i näsduken, stirrade på den ett
ögonblick och tycktes ångra sig att han talat.
— Nu — nu ville jag bara säga er, att — att han
ljög! fortsatte han med vacklande röst. Här på
denna — plats — här har jag arbetat — — —
Ett samfällt skrik från alla barnen fyllde rummet,
just som han störtade kull framför första bänkraden.
Ett vilt tumult uppstod, de flesta rusade mot
utgången, rädda och skrikande. De sprungo hem
med hjärtat i halsgropen, kvarglömmande sina
mjölkflaskor och matknyten, ropande att
skolmästaren »fått slag». Men ett par av de största
pojkarna buro in honom med tillhjälp av hustrun, som
blek och med gapande mun företog sig allting utan
ett ord. Rädda stodo de båda gossarna och sågo
den väldiga gestalten utsträckt på det hårda
sofflocket, med utspärrade ben, blåa händer och
förvridet ansikte, tills mor avskedade dem genom att
tyst, livlöst och mekaniskt skjuta dem mot dörren.
Sedan satte hon sig på en stol, stel, stilla och
tillintetgjord.
Det var om aftonen och mellan hennes vita, slitna
jalusier sken solen plötsligt in, och när ljuset lyste
på gamle Bloms ansikte rörde han sig. Hon sprang
upp och grep hans händer.
— Lever du — lever du? ropade hon. Och just
nu kom två av barnen in, skrikande och gråtande,
kastande sig över modern för att få tröst. Och de
trängdes alla tre i ett knippe kring den döende,
som slagit upp ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
