Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Spelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Och kvinnans ansikte var vekt, men glatt, och hon
sade: hur lyckliga vi äro, och hur snällt byn sover.
Men mannens ansikte var fast och stilla, och
spelmanshustrun tyckte att hon såg in i den unge
mannens hjärta, och då fylldes hon av skräck, ty detta
hjärta var fullt av ångest. Och detta samtal hörde
hon:
— Varför är du så tyst, när vi strax skola vara
så lyckliga?
— Därför att jag känner livet och bävar i mitt
inre över att du ej skall kunna bära det tillsammans
med en fattig spelman!
— Men jag har ju dig? Älskade, du är mitt
stöd!
— Men mot livet skall jag aldrig kunna försvara
dig.
— Livet, fortsatte hans röst, är tungt som tunga
stenar, hårt som diamant och taggigt som törnen
— — och så såg sömmerskan icke mer — hon tyckte
att det var mannens silverflöjt som sjöng:
— Livet är en rosengård med hala och förrädiska
rötter och spiror att snava över och falla. Men det
är mera, det är krig. Hör du, det är krig på kniven,
krig med kulor och krut, den som är stark må strida
— den som rädd är, han gånge hem — —
Och nu hörde hon ropen av härskarorna och
lurarna som blåste och skotten som smällde. Och hon
hörde små, ängsliga rop, så att hon förstod att många
voro rädda och dödades av skräcken, och att några
stuckos ned från bakhåll. Och sedan kom skriket
från millioner i nöd och förtvivlan, och hon sprang
upp. — Sluta, sluta, ropade hon, jag orkar ej mer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
