- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
191

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Om vintern i de stora skogarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

191

jag icke visste det hur skulle jag då kunna känna
en så stor kärlek till det att jag skulle sätta mig ned
att berätta det. Jag vet mycket, så mycket att jag
inte törs tala om allt. Lyssna du bara — och när
jag slutat skall du förstå att det är sanning!

Han hade stått inne hos handelsmannen och för
sina sista kronor handlat sill och mjöl och tändstickor
och salt, så mycket att han skulle kunna reda sig över
månaden och slippa gå de två milen mer före
julskaffningens början. Ganska hårt och tungt
belastad hade han gått ut i skymningen, sedan han
fått två supar av handelsmannen, som han brukade
binda nät åt och som han var litet släkt med. Sedan
hustrun dog och han begravt sin enda dotter, som
blivit tokig av kärlek och gått ned i tjärnen vid
Tvåmyrarna, hade det ständigt gått bakåt för
Anders. En gång hade han varit en storbonde, men
inte av den dryga sorten, han var av det sinnelaget
att han hjälpte alla fattiga. Det fanns inte en
torpare som inte var skyldig honom pengar — behövde
de en ko och inte hade pengarna, så gingo de till
Yxsjön. Anders tog visserligen revers, han var
riktigt affärsmässigt noga med skrivning, men han drev
aldrig in sina fordringar. Man skulle tro att han i
sin fattigdom och ålderdom sålunda skulle ha
åtnjutit omtanke och tillsyn av grannarna — men —-

Det finns ingenting som folk glömmer så fort som
välgärningar.

När han tog av genvägen över myrhalsen vid
Brännfallen var det redan så skumt att han inte
såg vägen riktigt, och han var sjuttio år. Han gick
sakta och stödde sig tungt på sin stora grova käpp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free