- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
194

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Om vintern i de stora skogarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

Det var skönt att ha en eld och att ha ett
»rotstälp» bakom ryggen, som i alla fall frös. Anders
förde famlande händerna till skinnmössan och drog
den nästan över nacken och näsroten. Han kurade
ihop sig och gjorde sig så liten som möjligt, och
såg bara in i elden och förundrade sig över
stormens dån i grantopparna runt om. Han var långt
inne i skogen, långt från stugan — och han skulle
ej orka gå hem om han stannade tills snön blivit
till drivor på en manshöjd. Det var bäst att han
gick — genast. Hans förnuft var starkare än hans
trötthet och slöhet, och med en nästan omänsklig
ansträngnnig kom han på benen och släpade sig
några steg från elden. Då måste han stanna och
se på hur det brann, ett tag.

Han blev stående och stirrade på den vänliga,
värmande elden en stund, på granriset som han
legat på och på det skyddande »rotstälpet». Sedan
slet han sig loss och gav sig i väg åt det håll han
trodde hemmet ligga. Vägen var ej mer att tänka
på — men han kände på sig att han gick åt rätt håll.

Flera gånger var han nära att ge tappt och bli
liggande, men hans gamla seghet hjälpte honom,
och när han stötte på gärdesgården tre timmar
efter sedan han givit upp allt hopp om att hitta
hem, var snön så djup i täkten att han nästan måste
ta blott ett steg i taget och sedan stå stilla och
vila sig innan han tog nästa. Hans storstövlar
voro säkert fastfrusna vid fötterna, han hade ingen
känsla av dem, och ryggen stormvärkte. När det
återstod bara tio steg til stugdörren stupade han
kull, och så kröp han fram til trappstenen, ställde sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free