Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Nålmakarens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
gått hade han räddat hundra kronor, satt på
snälltåget upp till Dalarna och hade Bom i tankarna.
Men även nu var det två dagsresor dit.
Bom däremot hade inte alls Daniel i tankarna
mer, Det var en smällande kall vinterdag, trettio
grader och blåst. Veden var slut och mat hade
han inte fått på två dagar. Alla sina nät hade han
sålt, likaså ryssjor, revar, krokar och den gamla
bössan. Allt var uppätet. Någon handel hade han
ej kunnat ha på ett helt år.
Nu hade en bonde i byn beslutat att köra honom
till Påkby, fattiggården, och Bom låg i sin säng
denna morgon och önskade att det inte måtte ske
i dag, då han säkert fröse ihjäl. Han ville inte gå
upp, därför att det var varmare att ligga under
skinnfällen. Och det var klent med krafterna — och
när han stack upp huvudet stod andedräkten som
ett vitt moln. Hans hår var nu omåttligt långt och
hoptovat och skägget var inte kammat på flera
veckor.
Men nu hörde han i alla fall hur snön knarrade
utanför. Nu kom dom! Dom kunde således inte
vänta tills det blev töväder. Dom kunde inte bära
hit en enda sticka ved, tills det blev en soligare
dag! Nog var han nöjd — men — dörren kom upp
och i ett moln av imma såg han storbondens
fårskinnspäls.
Det blev bara att kravla sig upp. Han klädde sig,
och storbonden såg på. Hans trasiga lumpor skylde
honom knappast, och storbonden satte stövelskaft
på hans ben och träskor på hans fötter. Bom ville
inte be att få låna en päls — han hade aldrig bett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
