Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - En livskonstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Efter att ha dröjt ett par timmar vid
Samsasjön för att ge honom tid, gick jag raka vägen till
stugan vid Borrberg. Och kommen in genom
grinden såg jag en syn som kom mina kinder att bränna
av en inre skamsenhet över mig själv. Detta var
en livskonstnär.
På ett stupat brunnskar satt den skäggiga gamla
mannen och kring honom trängdes en flock ungar
under ett så påtagligt jubel att jag måste gå
närmare med risk att störa för att dock få se orsaken.
Ur det stora byltet hade vagabonden framtagit ett
par strumpor, en näsduk med bilder på, ett litet
femtonöres munspel och en bjällra av mässing. Han
höll upp bjällran i luften och skakade på den, och
alla de fattiga, trasiga, smutsiga ungarna skreko av
förtjusning. Hans eget ansikte sken när han
delade ut gåvorna så rättvist han kunde. Men ingen
hade tid att se var jag fanns, jag drog mig undan
bakom en höhässja, där jag kunde se utan att ses.
Det hela slutade med att den gamle sjöng en sång
för barnen, han försökte lära dem den. Jag minns
ej mer än första versen:
Snälla gubben han hade en käpp och en hund,
och han vaktade små får och små lamm.
När han lade sig på heden att sova liten stund,
då kom vargen, den styggaste, fram.
Och mitt i all glädjen axlade gubben sin säck,
vinkade farväl åt barnen och försvann åt det håll
där den folkrika Munkbyn ligger. Men jag kände
mig ej vidare ha något att spionera efter. Jag
hade sett en livskonstnär på nära håll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
