Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Den dödsdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
par våldsamt darrande läppar och hörde, som om
jag hört ett fjärran eko från en bättre värld:
— Far — far! Min egen far!
Och så störtade hon i mina armar,
ANT
Och nu skall jag berätta hur jag vann frid, jag
som hela tiden varit på en fel väg när jag sökt
saligheten. Ty jag har förr skilt på liv och död så,
att det ena nödvändigt måste vara fientligt mot
det andra. Men jag har lärt mig ana enheten och
det är detta jag ville omtala.
Jag trodde att jag skulle få svårt att dö när
min dotter kommit igen och vunnit mitt hjärta och
satt vid min bädd under de många långa timmarna.
Jag rasade i mitt inre över att jag fått ett band,
som snart skulle slitas av och vålla en själens
smärta, mot vilken kroppens var intet.
— Tror du på Gud, far? frågade Elsa en dag.
Jag svarade nej, ty jag kunde ju ej säga att jag
trodde på femtonåringens barnsliga sätt.
— Jag är så ledsen, svarade hon, men jag tror
att du tror på honom fast du inte vet det. Tror
du inte heller att vi skola träffas någonstädes sedan
vi bli döda, i himmelen, tror du inte det? Jag
tror det och du måste lära dig att tro det, bara
för att vi tycka så mycket om varandra. Och så
— — skulle du inte vilja träffa mamma? Älskar
du inte mamma? Jag tror att mamma tycker om
dig — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
