Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Den dödsdömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
i skönhet medan min ätes av maskarna, ty detta
angår oss icke, detta är den sinnliga naturens ären
den, som vi icke tillåtas sköta om själva. Utan
så, att kärleken är en och densamma i dem som
älska, odödlig, alltid klart brinnande, evig som
morgonstjärnorna. Och den som skall lära sig dö
får icke sluta att älska de levande. Jag minnes nu,
och nu förstår jag den gamla indiska liknelsen om
lamporna. Den säger att varelsen är odödlig, icke
så, att ej en lampa skall slockna när en annan
tänds, men så, att de alla tändas från en och
samma låga, och så, att den ena kan tända den
andra. Man kan icke säga att det är samma lampa
som alltid brinner, icke ens samma låga — men så
som sammanhanget är mellan en låga som släckts
och den som tänts av densamma, så är kärleken
mellan mig och dig.
Men detta kan jag ej säga högt till Elsa,
därför tolkar jag det i en form, som hon fattar. Jag
säger henne att själen är odödlig och att vi skola
igenkänna varandra ännu en gång. Då blir hon
glad mitt i all sin stora sorg, då ler hon mitt i
sina tårar. Och jag känner att jag ej ljugit för
henne, ty bakom våra famlande, svaga och dunkla
ord står en hemlighetsfull aning om kärlekens
majestät och oförstörbarhet. Hon tror — och jag anar.
Jag anar den eviga enhet, som jag icke förstår.
Och jag kände hat och skygghet för det levande
när jag icke fick leva själv, jag känner med en
viss högtidlighet hur jag alltmer nalkas en liten
trång port, en rämna i en ogenomskinlig mur, som
jag skall gå ut igenom. Ingen av Pilatus dömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
