Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Villes hädanfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
Chefen, Björnström, hade många underliga
egenskaper. Han spelade flöjt och gitarr och var en
vacker karl, som också friade, men inte bara till en
bondflicka, utan till alla som kom i hans väg. Han
spelade först för dem och sjöng, sedan kysste han
dem och sedan... sedan veta de endast själva vad
han gjorde, och de talade inte om det.
Äntligen vred sig vinden så att vi med hela vår
»flot> kunde med frisk, nästan forsande fart styra mot
Blyvika, och det gjorde vi. Men då hade vi lövat
hela flotten och fått två ynglingar som spelade
handklaver, placerade ovanpå kabyssens tak mellan
två väldiga lövruskor, och hela manskapet berusade
sig med öl och brännvin. Vi sjöngo och skrålade
värre än ryssar i en stormning, och solen strålade
och stormen ven och sextio tusen väldiga timmer
från de stora finnskogarna ovanför Makattio
böljade med sång och fräsande in i viken utanför
patron Grots ångsåg. Och på stranden mötte oss
nio rallare som rullat fram ett litet fat öl. Vi reste
det på ända, bottnen slogs ur med ett par kraftiga
yxhugg och den jäsande brygden sprutade högt
över deras grova, arbetshårda händer, och
skummade som champagne i ljuset från solen som sjönk
bakom Boberget och hällde ut röd eld över
gnistrande vågor.
Sedan satte vi oss alla i en väldig ring kring
tunnan och sjöngo den välbekanta sången:
»Hem, hem, brusande våg mig förer!
Hem, hem änglarnas sång vi hörer...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
