Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chi-mo-ka-ma - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
nedgångaren», därför att han uppträder i lägret
alltid mot kvällen. Här har han intet särskilt öknamn,
men han uppgav sitt rätta namn vara Frederick
Blackbury från Alberta. Hans enda dygd var att
han kunde berätta historier.
Vi sutto framför elden i den gamla timmerkojan
vid Parrs Creek och vi hade druckit något och rökt
mycket. Vi hade mat i överflöd. Utanför väggarna
dundrade vinden, som tjutit över Po-gon-vi-se-be,
innan den nått vår lugna vrå mellan sandåsarna.
Frederick satt och tuggade och sög på sin tobak,
spottande hela massor av saliv över sina egna skor
och talade:
— Det ska jag säja er, att den natten var inte
något hästskoparti, fast jag då varit med när dom
gjort ringers kring halsarna på varandra på tre
meters avstånd, nej, den natten var ovanligt livlig.
Vi låg oppe i Saskatchewan och sköt på älgarna och
lommarna, allt eftersom det passade, bara för att
ha något att göra, och vi slog läger vid Little Lake
och lyktjagade därikring. Det var en natt vi hörde
coyoterna morra, dom där. små vargarna, ni vet,
som kan bli så fördömt hungriga ibland, fast dom
annars inte just bits i första taget. Laban,
kanadensaren, sa, att vi skulle paddla ut det fortaste vi
kunde på sjön till Kopparholmen och lägga oss
där, men vi hann inte. Det bästa är ju att tända
opp eld, men vi hann inte det heller, och så ställde
vi oss med ryggarna ihop och lyktorna vända utåt,
åt två håll, och gevären färdiga, och det var
beckmörkt och blåste litet, och ibland tyckte vi dom var
alldeles inpå, och dessemellan tyckte vi att dom grä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
