- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
321

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chi-mo-ka-ma - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

321

var full och skrävlade, men aldrig sa han ett ont ord
åt Stord. Men Stord var så pass rädd att han
schappade, utan att Chel fick veta det, och medan
Chel gick där nere och drev, kom Karolina — eller,
som dom kallade henne, Linnie — dit med sin
syster och en annan indian, en ung kille med fint
ansikte och snygga kläder, en sån där som varit på
skola och kan allting. Men nu upptäckte Chel att
systern var förkläde, och att Linnie hittat den där
unga killen medan Chel var borta för att hämnas.
Åtminstone trodde Chel så, fast det är kanske
otroligt att det var så, jag vill inte tro att hon var så
pass försejkommen, men emellertid så stod vi en
kväll på stationen i Mac Gregor, och den där unga
indianen, han var väl tjugu år, som Chel var
svartsjuk på, han stod och väntade på tåget för att åka
ut till — jag minns inte vad det var — i alla fall så
kom Chel dit och skar opp hans bröst med en kniv,
full var han, Chel, men han gjorde det så ordentligt,
att Roberts, så hette han som vart skuren, nära på
vek ihop sej nere på spåret, och Chel tog vi
medsamma, han gjorde inget motstånd, och Roberts
han släppte inte så mycke som en suck ur sina vita
tänder en gång, utan han gick opp och ställde sig
och stödde sig mot väggen av stationshuset, och
där stod han och sa inte ett ljud, och blodet rann
och rann utför hans vita skjorta, som var oppriven,
och på hans blåa byxor med skolränderna på, och han
ville inte att dom skulle bry sig om honom, men
han var blek, ska jag säja, och inte var han många
timmar mer i den här jaktmarken, dom tog förstås
och körde honom till doktorn, och jag frågade ho-

Dan Andersson. IV. 21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free