Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 411 —
"Ja, och mån får slag bäst man sladdrar
bredvid munnen, detär jag öfvertygad på" -
tillade Ripa, som åter inträdt i: salen och
vid dörren åhört slutet af madam Juhnkes
harang.
”Slag, slag!” — stammade Juhnkan, som
alltid med bäfvan tänkte på döden.
”Ja, slag, ja! Kom med mej; mutter Juhnke,
ska” hon få låna torra strumpor af mig, så
vida de inte ä för små, i så fall har jag
ett par hattsäckar deruppe på vinden. Jag
vet att mor Juhnke lefrer på stor fot, som
man säjer."
«Stor fot" —- hväste husvärdinnan, sårad
på det grymmaste, i det hon, motvilligt och
endast af fruktan för slagattacken, följde
sin belackare. = "Vänta han, herr Stursker
derborta, han tror sig ha blifvit kaxe, der-
för att han snyltat sig till umgänge med
så kalladt bättre folk. Men jag kan und-
vara både den ena och den andra, det ska’
jag snart visa honom.”
Gumman kastade ett par hotande blickar
omkring sig, för att stärka vigten af sina
mystiska ord, och försvann jemte Ripa i
salsdörren.
Dock, innan ”mekanikusken" igenlåst
denna, ropade han till de öfriga skepps-
brutne och i afsigt att befria fru Aurora
från deras voargenäma sällskap: ”Ar- det
någon som vill ha torrt på sig och inte
vill förkyla lifhanken, så kom upp till mej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
