Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 428 —
sin ensamhet och sökte sig nästan meka
niskt ett skydd hos sin älskling. Hon kysst
hans panna, så bländande hvit i månske
nets glans, utan att väcka honom, och hon
kysste med konvulsivisk styrka den lilla
amuletten, han bar på sitt bröst.
Det var, som om den gömda stjernan med),
ens hade gjort allting ljust och klart i nat-Å
ten af hennes grubblerier, hon tyckte, at
den tydde suckarnas dunkla språk; och hon
hviskade med tårfyllda ögon och nästan
ljudlös stämma: O, förlåt mig, min son, mend
jag kan inte offra minnet af honom för hop-4
pet om verldslig lycka åt dig. Låt oss dela
sorger och armod tillsammans, men låt oss
också trofast dela kärleken till honom, den
ädle maken, den älskande fadren. Ja, ja,
du dyre vän, jag glömmer dig aldrig!"
Annu en glödande kyss på amuletten, och
fru Aurora reste sig upp, lugn och resig-
nerad, likt novisen, som sagt sitt sista far-i
väl åt lifvets leende fröjder och nu ödmjukt
kysser doket, som viger henne vid himlen.
terigen trängde den mystiska sucken
till hennes öra.
"Hvem är det som suckar så tungt häri
i huset?" — frågade fru Aurora med sta-
dig röst för att ingifva sig mod, men icke:
så högt, att hon kunde väcka den slum-i
rande.
Intet svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
