Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 619 —
Isaura för professorskan, och yttra: ”För-
tro er till professorskan som till en mor;
låt henne bli er beskyddarinna, ifall ni —
som jag fruktar -’ skulle behöfva en sådan
mot er beskyddare.”
"Ja, det var lycka, att jag komsatt se
den, innan den trillade i sjön, det hade va-
rit skada på en så utomordentlig kikare." —
I det Claes Ardelius med dessa ord afslu-
tade sin lilla komedi med generalen och
bugande återlemnade syninstrumentet, hade
man landat i Ystads hamn.
Hvitmössorna stodo på stranden, helsande
och viftande åt sina till Tyskland snart
gungande reskamrater och stackande den
välvillige ångbåtsbefälhafvaren med en sång
och ett entusiastiskt lefverop.
Isaura vågade icke vifta, ty vid hennes
försök dertill förklarade generalen, att en
ung dam ”comme il faut" icke ställer sig att
vifta åt en hop obekanta studenter; men
med qvinnans medfödda slughet helsade hon
ändå sitt farväl åt Birger, i det hon, obe-
märkt af sin väktare, flyttade sin arm fram
och åter på soffkarmen, släpande sin näs-
duk på detta sätt i en sorts hängande vift-
ning, en sorgflagg på half ståag. Birgers
skarpa ögon upptäckte genast den förstulna
helsningen och besvarade den: till Isauras
fröjd på samma sätt, med handen stödd på
Claes” axel:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
