Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
CARL XIV JOHAN 7 i
En gång var jag vittne till edra tårar vid hans graf och min stapplande
stämma en svag tolk af det allmännas och universitetets klagan vid hans dödsfest;
nu åter, då hans bild å nyo framträder, af eder tacksamhet, af eder glädje, ja,
eder stolthet att han varit vår, att han lefvat och verkat för oss, att hans ädla
ätt skjutit många starka stammar, omsväfvade af ättefaderns anda, till borgen för
Nordens frihet och hans verks fullbordan . . . Hängifvenheten till de ädles
efterkommande är för djupt inristad i folkens samveten för att af någon fåvitsk
vishetslära utplånas. Folkets kärlek är fideikommiss i Carl Johans ätt; ty rätt och
sanning är dess baner, Nordens ära stridens lösen och Nordens sällhet segerns mål» . . .
Carl Johans ryttarstod i Kristiania (s. 63). Norska
Carl-Johans-förbundet beslöt den 25 okt. 1864 att genom subskription öfver hela Norge
inbjuda till uppresandet af en staty till häst af Carl XIV Johan. På detta
sätt insamlades omkring 145,000 kr., hvaraf 55,400 beviljades af stortinget.
Monumentet blef utfördt af B. Bergslien och gjutet i brons af V. Bissen.
På piedestalens ena sida läses: folkets kjærlighed min belönning, och
på den andra: det norske folk reiste dette minde. Statyn aftäcktes
den 7 sept. 1875 (57-.de årsdagen af Carl Johans kröning i Norge) i
närvaro af konung Oscar II och kronprins Gustaf samt en folkmassa, som
beräknades till 40,000 personer. En kör af 200 sångare afsjöng en kantat,
till hvilken J. Moe skrifvit orden och F. A. Reissiger musiken.
Statsministern F. Stäng höll festtalet och yttrade bl. a.:
»Den män, till hvilkens åminnelse vi här äro samlade, har ingripit så djupt
i vårt fäderneslands öden, att man icke skall kunna uppvisa någon enskild man,
som har öfvat större inflytande på dess förhållanden, sedan Harald Hårfagre enade
riket och Olof den helige kristnade det . . . Historien skall gifva honom det
vittnesbörd, att han förde spiran med sällhet, med kraft och omisskännlig
hängifvenhet för folkets lycka . . . Hvad Carl Johan hade uträttat i och för Norge
var nog för att förklara hans stora anseende här i landet. Det lysande i hans
tidigare lefnadsbana och det underbara i hans öden bidrog att öka hans glans i
folkets ögon. Han hade börjat sin bana som soldat -och slutade den som konung
öfver tvenne riken. Han var ett barn af Södern, där hans tillkommande riken
knappt voro kända mer än till namnet, och likväl kallades han i det ödesdigra
ögonblicket att bestämma deras framtid. Hvad under då att man genom att
betrakta denna Herrens märkliga ledning af honom så mycket villigare i honom
erkände den store och betydelsefulle mannen! Stort som hans anseende var, var
också folkets hängifvenhet till honom. De politiska brytningar, som under nya
statsförhållanden och under en regeringstid af ett fjärdedels sekel icke kunde
uteblifva, undanträngde aldrig hos norrmännen öfvertygelsen, att Carl Johan i sitt
hjärta menade väl med sitt norska folk. Därför uttalade stortinget 1839 —sista
gången han återsåg Norge — att folket erkände honom, näst Försynens ledning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
