Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR I
eller själfverksamhet tages i anspråk. Det onda låter icke besvärja sig hvarken
af författningarnas döda språk eller af den allmänna fördömelsen; det måste angripas
vid sin rot, med allvar och beslutsamhet.»
Konung Oscar var af medelmåttig längd och hade en välbildad gestalt.
I sin hälsas dagar var han, såsom allmänt sades, »den vackraste karl,
man kunde se». Han hade bruna, milda ögon och rikt, svart hår. Det
sydliga ursprunget uppenbarade sig i de något mörka anletsdragen. Han
förde ett måttligt lefnadssätt och fann intet behag i yppighetens
njutningar. Af kroppsöfningar älskade han mest ridning. Hans umgänge, i
synnerhet när det var fritt från det offentliga uppträdandets anspråk, var
ledigt och enkelt.
Af de kväden, i hvilka skalderna tolkade sorgen vid Oscar I:s död,
skola vi här upptaga följande, ägnade att ytterligare belysa flera sidor af
konungens karakter:
Kung Oscar.
Af
O. P. Sturzen-Becker.
Förunderligt, hur hörde jag ej ofta
Gullmunnad skald med fraser ändelösa
För litet nog den höga harpan slå!
Och liksom lindarna i vinden dofta
Och öfver lik och olik rikligt slösa
Densamma blomsterskatt, hur fann ej så
Jag dikten handlöst strö sitt blomdoft på
Det sämre med det bättre — intet att försmå!
Och nu, hvar äro dessa valda tungor
Med klassisk ordkonst, snillets rika gåfva,
Att tala ut hvad sorg som Norden har?
Är ingen luft i dessa ädla lungor,
Och Pindens näktergalar, månn’ de sofva?
Ha själfva tiggarsångarne ej kvar
En enda ton att sjunga hvad han var,
Den döde, som dock nyss en dubbelkrona bar?
Är re’n han glömd, förrän det gömmas hunnit
Bland konungarelikerna, hans hjärta,
I Riddarholmens vigda grafkapell?
Ha dessa år, som af hans lif förrunnit
I martyrkval, i långsam dödskamps smärta,
I natt och mörker, förrän det vardt kväll,
Re’n vältat sekler, som ett snötäckt fjäll,
Emellan oss och honom, »konung Fridesäll»?
Och skall det bli vårt värf och bli vår ära,
Vi simpla krigsmän i ett annat läger,
Vi frihetens försmådda sångar-ätt,
Att till hans grift vår aktnings fana bära,
Det kraf att gälda, han hos Norden äger,
Det minne tolka, som är mannens rätt
Liksom hans dom, ett ord på ärligt sätt,
I sorg men ej i »blonder och juveler» klädt
Nåväl! Om Oscar nu af mången glömmes,
Som kysste snålt hans kungamantels fållar,
Söm djupast böjde pannan för hans makt,
Af oss med kärlek hans idrott bedömes,
Af oss, som tronens bländverk ej förtrollar,
Som lefva lyckligt utanför dess prakt,
Af oss han minnas skall, det vare sagdt,
För allt det goda, hvartill han dock grunden lagt.
Vi vilja minnas honom, vi desamme,
Som ofta korsade med hans vår klinga
Och sågo annorlunda, än han såg;
Vi detta minne i vårt hägn anamme
Och vilje det ett eftermäle bringa
Och se i bottnen af hans lefnads våg;
Det är han värd, att kommas så ihåg,
För hvad i detta kungahjärta ädelt låg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
