Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottning Josefina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 26 DROTTNING JOSEFINA
Provet i Sorgen som Faa iblandt Qvinder
Sidder hun krönet med Livskvældens Fred;
Det er halvhundred’ Aars Minder, som skinner,
Hele den Livskamp, som ædelt hun stred.
Hil og velkommen! Du hoibaarne Dronning!
Elsket som han, hvem Du fulgte som Brud,
Moder til Carl og til Oscar, vor Konning,
Signet i Slægtens ny Firkløverskud !
Hil! — som hin lystændte Aften i Vaaren.
Dengang med Oscar Hu togede ind
Seirende skjon og af Jubelen baaren
Og som et Eventyrdigt for vort Sind.
Det, som da hilste, mens Glædesbaal lued,
Det var et Folk, af sin Livskamp end blegt,
Og i Din Ungdom sin Fremtid det skued,
Knytted’ sit Haab for dens Væxt til Din Slægt.
Nu, — efter mangelund vexlende Dage —,
Stremmer det glad under Fanerne frem,
Hilser sin Dronning i femti Aars Såge,
Takker den Moder, det havde i dem,
Ved, at hun fryder sig i, at det vaarer,
Faner som Blomster i Engene staa,
Rask som et Skib med solblinkende Aarer
Stevner vort Land imod Fremtidens Blaa.
Sæl og velsignet, omjublet af Folket,
Sidde Du blandt os, vor Kongsmoder god!
Glædebevægede Hjerter har tolket,
Hvad, Josephine, Du længst alt forstod:
Det, som vi haabed for femti Aar siden,
Dengang du kom hid saa seirende lyst,
Det har du holdt. Du har delt med os Striden,
— Derför bær Norge Dit Bild i sit Bryst.
I maj 1875 företog hon en resa till Italien, vistades någon tid i Rom,
där hon vardt med lika utmärkelse emottagen af Italiens konung och af
påfven; besökte Neapel, Florens, Bologna, Venedig och Milano — hennes
födelsestad, hvilken hon 60 år förut med sina föräldrar lämnat.
Ehuru icke utrustad med någon stark kroppsbyggnad hade
Josefina i allmänhet åtnjutit en god hälsa, hvartill väsentligt bidrogo
hennes ovanliga viljekraft och ett regelbundet, härdande lefnadssätt. Med
fullkomligt obrutna själskrafter bar hon årens tyngd; men under vintern
1876 började kroppskrafternas tillstånd blifva mer skenbart än verkligt
godt. Den 24 maj nämnda år angreps hon af en lunginflammation, som
väl efter några dagar syntes besegrad men under natten till den 3 juni
åter framträdde i förening med hjärtlidande. En ständig nedsättning af
krafterna fortfor till den 6 juni, då hon mottog dödssakramentet samt
sade ett sista farväl till sin familj och sin hofomgifning. Hon föll
därefter i en stilla slummer samt afled lugnt och fridfullt onsdagen den 7
juni kl. Va 4 på morgonen. Hennes sista ord voro: Hvad jag är
lycklig! ... Nu går jag hem . . . Jag tackar Dig, min Gud!»
Följande dag hölls tacksägelse i Slottskapellet af
öfverhofpredikan-ten F. Grafström. I katolska kyrkan ägde sorgegudstjänst rum, hvarvid
vicarius apostolicus G. H. Huber tolkade andaktsstundens betydelse. Den
2 i juni skedde jordfästningen enligt katolska kyrkans ritual och
förrättades af pastor J. C. Moro (s. 137). Följande dag nedsattes
änkedrottningens stoft i Bernadotteska grafkoret. Ärkebiskop A. N. Sundberg talade
öfver: -Kristus är mitt lif, och döden är min vinning». K. teaterns kör
sjöng en af J. N. Forkel arrangerad koral: Rösten i öknen, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
