Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den döende låg stilla och väntade. Febern
hade vikit från hennes kinder, hon var blek och
kall. Då öppnades dörren. Helena kom sakta in.
— Helena, sade Darja Michailowna med
klar och redig stämma, Gud vare prisad, jag har
sett dina ögon ännu en gång. Och en stund
hörde man endast deras sakta snyftningar, den
döendes tunga andetag och klockan, som mätte
ut evigheten sekund för sekund.
— Kan du förlåta oss, hviskade Helena,
förlåta oss, att vi lämnat dig att ensam reda ut
alla svårigheter! Vi äro brottsliga!
Den döende reste sig långsamt i sin säng,
såg på Helena och log ett huldt, ett vackert
leende.
— Tala icke om förlåtelse, hviskade hon
sakta. Det är jag, som ber om förlåtelse. Hela
mitt lif — ja mer än det har jag gifvit för dig,
ty du är mitt — —
— Darja Michailowna, af bröt Marfa med
hotande hård klang i sin stämma.
Den döende sjunker ned. En ohygglig
ansträngning i hennes strupmuskler blottar den
magra torra halsen. Har hon svårt att draga
andan eller vill hon betvinga det ord, som med
makt vill gå öfver hennes läppar, taga detta det
sista ordet med sig i grafvens gömma! Hon har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
