Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»men ändock mer eller mindre. Jag förbigår nu alla hufvudhändelserna under detta olyckliga rent ut sagdt nesliga krig, der all manstukt var blott och bart ett tomt munväder, och der officerarne efter behag och i stora massor lemnade sina platser för att resa till Stockholm och på riksdagen träta med sina motståndare. Jag förbigår också den öfver all höfvan skamliga kapitulationen i Helsingfors i augusti månad år 1742, då den gamle och bepröftade general Bousquet var tvungen att med elfva tusen man friska trupper gifva sig åt den sämre utrustade motståndaren. Det var en skamfläck, som ej kan utplånas så lätt. I stället vill jag en stund dröja vid de olyckor, som drabbade min första hustru och de präktiga små flickor jag hade med henne.»
»Jag visste ej, att ni varit gift två gånger», inföll Michaël Livinoff, allt mer och mer intresserad af veteranens berättelse.
»Jo, så är förhållandet», svarade denne. »Ainas far, min äldste son, drunknade för två år sedan under öfverseglingen från Åland till Åbo. Denna olycka grep hans maka så hårdt, att hon öfverlefde honom nätt och jemt ett år. Jag måste då taga flickslinkan till mig, och ...»
»Har du någonsin behöft ångra din godhet emot mig», inföll Aina och smekte ömt den gamle farfadrens hvita lockar.
»Nej, Gud vare lof mitt barn, aldrig. Men, till min berättelse! En dag under det jag var frånvarande, kom en pulk[1] kosacker ströfvande och påträffade min gård. Hungrige och törstige begärde de efter sin vana i pockande ton mat och votka[2]. Min hustru gaf dem sådant, men när det framsatta var förtärdt, begärde de ännu mera. Förgäfves bedyrade min hustru, att det icke fans en enda droppe bränvin mera; kosackerna trodde icke härpå. Under hotelser och svordommar bröto de sig in i källare och visthus, men ingenting fanns att taga der. Då framträdde kosackofficeren, en brutal och grym karl och menade på, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
