Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och en stånka rostockeröl, “det är den fördömda
kärleken, som kommit emellan. Och allt detta är röde
Jan skalden tjll. Ha“, utbrast han vidare sedan han
bitit ett stycke af fisken och stärkt sig med en Jbastant
klunk ur stånkan, “röde Jan föll för mig just nu.
Han har också gått med tremänningarne och jag anar
att det är för Helges skull. Har han kanske ondt i
sinnet mot pojken derför att Oda håller honom kär?
Ja ja, ingen kan så noga veta, ty Jan Månsson är en
falsk sate“, fortfor han och vred sig oroligt på den
hårda bänken. “Om jag hade . . .“
En hornstöt utifrån afbröt här Arve Mårtensens
monolog. Det var fogden, som lät sin efteråt
kommande tjenare, en gammal till hälften sönderskjuten
qvarlefva från Karl XI:s snapphanekrig, blåsa
tillsammans häggarpsborna.
Arve Mårtensen gjorde sig ej så bråd tom. Han
såg först efter, att den tjocka silfverbägare, han ännu
hade i behåll, låg i sitt säkra gömställe. Derefter
stoppade han på sig två blanka silfverdalrar och
trädde ut.
Den syn, som nu mötte honom, var allt annat än
fridfull. Omkring fogden och hans gamle tjenare stod
Häggarps qvarvarande befolkning, med hvilken vi förut
gjort en flyktig bekantskap. Barnen skreko och gömde
sina små smutsiga ansigten i mödrarnes kjortelveck,
när den gamle knekten för att gifva eftertryck åt sin
husbondes ord ibland slog på svärdtästet; qvinnorna
gräto och vredo i förtviöan händerna och gubbarne
mumlade inom tänderna den ena förbannelsen efter
den andra. Och under allt detta satt fogden stel och
orörlig på sin spattige krake och hade knappt ett enda
tröstens ord att säga åt den förtviflade menigheten.
Men då Arve Mårtensen nalkades, klarnade
fogdens ansigte upp och han utbrast redan innan Arve
hann fram:
“Nå, nu ska’ jag väl få med mig åtminstone två
silfverdalrar, så att jag ej behöfver komma tomhändt
tillbaka till landshöfdingen. Du vet väl, Arve, att jag
är kommen för att hemta durchtågsgärden?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
