Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriafdelningen med tillhörande grupper - Andra delen - XLII. Läderindustrien, af John Landin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af garfning hör äfven den senare uppfunna extraktgarfningen, hvarvid huden
garfvas med en lösning af vegetabiliskt garfamne. I allmänhet förstår man
under begreppet vegetabiliska garfämnen sådana i vatten lösliga
växtbestånds-delar, som fälla limlösningar och garfva djurhud samt med vissa mctallsalter,
särskildt jernoxidsalter, gifva karaktäristiskt färgade fällningar. De förekomma
rikligast i bark (ek, gran, al etc.), blad, skidor och rötter. Deras smak är kärf
och reaktion sur, på grund hvaraf äfven benämningen garfsyror ofta
förekommer. Den kemiska konstitutionen är för del stora flertalet icke med
säkerhet känd. Mest studerad är den i galläpplen förekommande garfsyran, tannin,
som är alt uppfatta som en digallussyra.
Hvitgarfning verkstäldes förr så godt som uteslutande med koksalt och
alun och senare äfven med andra neutrala eller basiska lerjordssaltcr, t. ex.
kloraluminium, ättiksyrad lerjord etc. Hit får man äfven räkna de mera
moderna garfningsmetoderna med vare sig neutrala eller basiska kromoxid-,
jern-oxid- m. 11. sesquioxidsalter, hvarpå en mångfald patent i våra dagar ultagits.
Det riktiga namnet på garfning med hithörande ämnen torde i del skick, saken
nu ter sig, vara mineralgarfning.
Det tredje slaget af garfning eller sämskning jemte fettgarfning
verkställes med fett, hvarvid operationen benämnes fettgarfning, om fettämnena
helt enkelt, utan alt undergå någon förändring, invalkas i den råa huden, och
sämskning, om fettämnena (vanligen transorter) genom ett slags
jäsningsprocess ombildas, så all fettet sedermera ej ens kan med en stark och varm
alkalilut uttvättas ur den beredda huden.
Huruvida garfningen i allmänhet är att uppfatta såsom en kemisk
företeelse, så att garfämnena, då de intränga i huden och lagra sig kring dess
väfnadstrådar, med hudsubstansen ingå en verklig kemisk förening, eller om
förbindelsen mellan bud och garfämne blott är af fysisk eller molekylär natur,
därom hafva vidt delade meningar sökt göra sig gällande. Nyare rön och
forskningar, särskildt jemförande studier med företeelserna på
färgningstek-nikens område, tyda dock på, att den senare uppfattningen är den riktigare.
Den vigtigaste garfningsmetoden är utan jemförelse logarfningen eller
garfningen med vegetabiliska ämnen. Det äldsta och ännu, åtminstone i vårt
land, allmännast använda garfmaterialet vid densamma är bark, särskildt
ekbark, i en del trakter äfven granbark. Tilhägagåendet är något olika, allt
efter som man afser att framställa fast och tjockt underläder (sulläder och
bindsulläder) eller mjukare och tunnare öfverläder eller ofvanläder.
Till underläder användas s. k. tyngre, tjocka hudar, vare sig friska,
saltade eller torkade. Den första operation, hudarna underkastas, är »vek
ning», d. v. s. de läggas i vatten för alt renas och uppmjukas. Härpå
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
