Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Alla ha rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskilt vördnadsbjudande. Till denna senare sorts
svenska centralmaktsvänner hör jag själv, men skall i
det följande försöka så ärligt som det är mig möjligt
framställa, hur de, som ha annan och motsatt
uppfattning, se på Sveriges läge, och huru de fördela sina
sympatier under den pågående världskrisen.
* * *
De svenska ententevännerna och kanske även de
norska se i Tyskland ett uttryck förnämligast för
maktens och våldets cynism. Genom blod och järn skapades
Tysklands enhet, och genom samma medel vill det
härska. Dess stora krigshär med dess hårda disciplin är
alla militärvänners förebild. Blott en sak är svag i
Tyskland: riksdagen. England åter var emot allmän värnplikt.
Det vill inga erövringar utom i fjärran länder. Dess
parlamentarism har i århundraden varit idealet, om
också revolutionens stora principer om frihet, jämlikhet och
broderskap äro grundligare genomförda i Frankrike.
De liberala fa sina ideal från England, de radikala från
Frankrike. Striden står mellan frihet, engelsk
individualism, fransk idealism och avrustningsönskan å den
ena sidan och den disciplinära staten, materialismen och
krigförhärligandet å den andra. Med symbolisk
tydlighet röjde Tyskland sitt innersta väsen, då det »av
militära hänsyn» kränkte den heligaste av all rätt,
neutralitetens, och brännande och mördande trängde in i Belgien.[1]
[1] Överläkaren Docenten Olof Kinberg har, på samma gång han
uttrycker sin belåtenhet med mitt försök till opartisk framställning av de svenska ententevännernas ståndpunkt, påpekat för mig, att
»den djupast liggande orsaken till åtminstone ett stort antal
ententevänners ståndpunkt förbisetts. — Striden gäller om det ena eller det
andra av två olikvärdiga människoideal i framtiden skall komma att
behärska Europa, och lika visst som vi anse, att Aten representerar
en högre form av mänskligheten än Jerusalem, lika visst anse vi, att
den civilisatoriska utvecklingslinje, som från Aten gått över Rom till
Paris och London, är uppbyggd på ett värdefullare människoideal än
Potsdamkulturen. Det nutida egendomsfolket (tyskarna) med dess
inskränkta nationella självförhävelse och dess dubbla moral förefaller
oss minst lika vederstyggligt som föregångsfolkets (judarna)
självförgudning och därför på ett helt annat sätt skrämmande. En kultur,
som förvandlar även nationens mest begåvade män till simpla
nummerkarlar i fråga om viktiga områden av deras världsåskådning, som
gör kombinationen arrogans — kryperi — kverulerande självförhävelse
till en vanlig företeelse hos medborgarna, för en sådan kultur ha vi
ingen respekt, även om den på vissa områden kan producera än si
värdefulla saker».
För mig åter förefaller det som doktor Olof Kinberg hade
alldeles orätt i att utesluta Tyskland från linjen Aten—Rom—Paris—
London. Vid sidan av den grekiska filosofien är väl den tyska den
djupaste och viktigaste i världen, och nog är den tyska musiken den
mest orfeiska som funnits, men vad »inskränkt nationell självförhävelse»
angår, är väl en fransman den enda som kan tävla med en engelsman
med någon vidare framgång. En tysk kommer ej långt i denna
högfärdstävlan, han må blåsa upp sig och brösta sig aldrig så mycket.
Underkastelsen för det statliga intresset är däremot lika stor i
Tyskland som i det gamla Rom, och vad den »dubbla moralen» beträffar,
— den betyder väl antitesen mellan individens slavmoral och
statens herremoral — så har nog Madame de Staël rätt i att
servilism är ett allmänt tyskt fel, men herremoralen med allt vad den
innebär av hänsynslös åtkomstförmåga är väl sig tämligen lik på den
ganska räta linjen Cæsar—Napoleon—Cromwell—Bismarck. Det finnes
även — så vitt jag kan se — stora likheter mellan judar och tyskar,
och det både i ont och gott, icke dock i Weimar-kulturen och ännu
mindre i Potsdam-kulturen, som sannerligen icke är någon kultur
att rynka på näsan åt, då det gäller idealitet, men i Berlin-kulturen,
med dess merkantila initiativrikedom och dess påflugenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:01:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allaharatt/0109.html
