Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde ej skänka er någon skönare dröm ur mig sjelf.
Derfore teg jag. Jag kunde blott förakta och tiga“.
Illusionerna sönderslitas obarmhertigt, men hvad ger han då
i stället, denne oblidkelige domare? “Den äkta konst jag
omtalat, och som är lika skön som äkta — den har ett
fel: den finnes icke.“ Alltså är den falska idealismen
räddad; den äkta konsten är ett fagert irrsken. “Hvad
vill då min gode vän Julianus?“ Sanning är lögn; hvarför
kan icke också lögn vara sanning? Allt är godt och
väl, vi befinna oss åter helbregda i subjektivismens kaos.
“Med angenämare behag log aldrig naturen mot någon
menniska än emot Frans, när han åter befann sig uppe
på jorden.“ Och Julianus var borta, plågoanden var
försvunnen. Men vi gå vidare i vår jemförande undersökning.
I fantasiens rikedom, i stilens prakt kan Almqvist
mäta sig med hvem som helst; på ironiens — den
allbekanta romantiska ironiens område, torde ej mången
kunna mäta sig med Almqvist. Den breda, tröttande
humorn, den ofta ytterst affekterade sjelfbetraktelsen väckte
slutligen leda hos leverantörerna sjelfva. Man kelade i
det längsta med sina egna produkter, omsider vämjdes
man vid dem, man fick just häraf ett nytt uppslag:
nöjet att rifva ned hvad man väl fått färdigt. Hos
Almqvist träffa vi mera sällan denna vrångbild af sann
kostnärlig ironi, af herraväldet öfver stoffet; romantikens
upplösning i de Heineska dissonanserna afspeglar sig dock
äfven i Törnrosens Bok. Den sanne humoristen ler
under tårar enligt den ofta upprepade beteckningen; ett
“verlden är ej så ful som vi henne ängsligt afmåla!“ bryter
fram midt under känslan af alltings fåfänglighet. Heine
grät under löjet, hånlog åt glädjen; Almqvist gör så med,
då och då. Man tänke t. ex. på Ormus och Ahriman,
en det suveräna geniets lek med lifvets gåta, med
kampen mellan ljus och mörker. Författaren nästan
öfverträffar sig sjelf i munterhet, i aldrig trytande tokrolig
kombinationsförmåga, men slutar med ett skärande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
