- Project Runeberg -  Önnemofolk. Berättelser och visor /
211

(1917) [MARC] Author: Anna Maria Roos - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. I sommardagar - 79. Välja i väpplingen och stanna i starren - 80. Kräftan och ålen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då bli de sjuka, och man måste sticka hål på dem. Därför
drev nu Kristina sina kor bort ifrån klövergärdet.

Så mötte de Brunla, som ville in.

Kristina förstod, hur det var fatt.

»Nej, du Brunla», sa hon, »har du mu valt ibland
väpplingen, så får du allt stanna i starren.»

Och så stängde hon till ledet.

Så måste Brunla stilla sin hunger med att äta av
den grova starren, som hon annars föraktade.

Efter detta har det blivit till ett ordspråk om folk, som
äro grättna och obeslutsamma: »Man väljer så länge bland
väpplingen, att man stannar i starren.»

80. Kräftan och ålen.

Kräftan satt under en sten nere i ån. Man såg bara
hennes ena klo sticka fram.

Ålen kom simmande.

»Varför sitter frun därinne?» frågade han.

»Å, jag håller på att byta klänning», sade kräftan.
»Det förstår ni väl, att då vill man helst inte ha
åskådare.»

»Nej nej, jag förstår ju det», sade ålen. »I synnerhet
när man har en så tjock, stadig, präktig klänning som
frun.»

»Just det, ja», sade kräftan. »Det finns ju så många,
som vill åt en och som så gärna skulle passa på och
äta upp en, medan klänningen är tunn och lös. Jag
tänker sitta här i två dar, tills den nya klänningen vuxit
sig tjock och stadig.»

»Ja, det är i alla fall skönt för den som har ett
sådant skal», sade ålen. »Det får jag aldrig. Jag kan
bara slingra och sno mig, jag, för att försöka komma
undan, när någon vill ha tag i mig. För det är så sant,
det som fru Kräfta säger: nog finns det så’na, som vill
åt en, alltid.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:12:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amrofolk/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free