Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Längre inåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io6
Sålunda äro de kristna pliktiga att
förmana varandra.
I Hebr. 3:13 ställes den maningen till oss:
»Utan förmanen varandra alla dagar, så länge
det heter ’i dag’, på det att ingen av eder må
bliva förhärdad genom syndens makt att
bedraga.» Här talas om faran för avfall, och
aposteln säger i den föregående versen: »Sen därför
till, mina bröder, att icke hos någon bland eder
finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller
från den levande Guden.» Och han tillägger
så: »Utan förmanen varandra» o. s. v. Det är
en dyrbar plikt för en troende kristen, att då
han ser någon broder eller syster börja att
komma på avvägar eller att stanna i loppet, han
söker att i kärlek förmana en sådan. Och
säkert är, att många på det sättet blivit bevarade
ifrån fall och fattat nya tag. Prisad vare Gud!
I Hebr. 10:25 heter det även: »Låtom oss
icke övergiva vår församlings gemenskap, såsom
somliga hava för sed, utan må vi förmana
varandra — detta så mycket mer, som I sen, huru
’dagen’ nalkas.» Det är viktigt med
församlingsgemenskapen, ty därigenom få vi bättre tillfälle
att giva akt på varandra och att förmana
varandra.
Många draga sig undan församlingens
gemenskap för att kunna föra ett »friare» och mindre
bundet liv, som man menar. Men ofta slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
