Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långfredagsslaget vid Upsala (d. II, 474); de ville blifva vid den trohet de
lof-vat konung Kristiern och bådo Gustaf begifva sig derifrån hvart han kunde.
»Drog så Gustaf ifrån Mora och in i Vesterdalarna», lyda krönikans
enkla ord. Men med hvilka känslor! Allt hopp var ute. Med bitter smärta
hade han, då han vandrade genom Småland och Östergötland, förnummit, att
allt hans tal var förgiifves, hans ord förspilda, folket modlöst eller
for-blindadt; men hans hopp stod till det städse stridsfärdiga, tappra dalafolket.
Han hade kommit dit; under osägliga mödor, ständigt hotad till lifvet, jagad
14. Det inre af Utmelandämonunientet.
som ett af skogens vilda djur hade han genomströfvat dess nejder och slutligen
lyckats komma till kärnan af Dalarna, landet vid Siljan. Men ej heller här
hade han kunnat något uträtta. Hans hopp var sviket. Ingen räddning
syntes möjlig. Det tycktes vara ödets mening, att hans fosterland skulle bli
ett rof for det främmande förtrycket och dess gamla sjelfständighet
tillintetgöras. För honom sjelf fans nu ej annat mål än att om möjligt rädda sitt
eget lif. Han vandrade norr ut, inåt de djupa, ödsliga skogar som skilde
Dalarna från Norge, med den känslan inom sig, att hvaije steg han tog skilde
honom såsom en fridlös flykting från hem och fosterland. »Då behöfde
Sttriges historia. III. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
