Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-var Konrad Pen tinger eller, såsom lian i Sverige kallade sig, von Pyhy,
-en nederländsk äfventyrare, som 1538 kom till Sverige och samma år blef
konungens kansler. Den andre var Georg Norman, en pommersk adelsman
;som, rekommenderad af Luther och Melanchton, 1531) blef lärare for konung
Gustafs äldste son prins Erik och snart användes på framstående platser i
rikets tjenst. Båda voro kunniga och skickliga män och vunno inom kort
konungens stora förtroende, hvaraf de begagnade sig till att i Sverige söka
genomföra åsigter, som i deras fädernesland voro gällande och hvilka ej
mindre stredo mot hvad som af gammalt i Sverige varit sed och brak på det
politiska området än emot de grundsatser, som konung Gustafs förra
råd-gifvare Laurentius Andreæ och Olaus Petri sökt tillämpa på det kyrkliga.
Verkställigheten af Vesterås recess hade under 1530-talet fortgått, men
med vissa förändringar i tillämpningen af dess bestämmelser. Meningen hade
varit, att konungen skulle med de kyrkliga stiftelsernas målsmän
öfverens-komma om vissa afgifter som de skulle erlägga till kronan, men att sjelfva
godsen och öfriga inkomstkällor fortfarande skulle stå under de kyrkliga
myndigheternas förvaltning. Redan i recessen gjordes dock härifrån ett
undantag för klostren, ora hvilka det hette, att konungen skulle öfver dem
skicka en god riddersmaus man, som skulle låta klosterfolket få sitt redliga
uppehälle och hålla klostret vid makt, men för öfverskottet göra konungen
tjenst. Detta tillämpades till en början så, att konungen antingen med
.abboten eller abbedissan eller med den han förordnade till förvaltare
öfverenskom om en viss årlig afgift. Dessa senare böijade emellertid snart
betraktas som konungens låntagare, och i följd af de förändrade åsigter om
munklifvet som härledde sig från reformationens predikande började klostren
i allmänhet — ej blott tiggarklostren utan ock ränteklostren — snart
öfver-gifvas, hvarpå godsen lades under kronan: redan på 1530-talet var denua
förändring med flertalet af klostren genomförd. Biskoparnes och kanikernes
gods vandrade samma väg, i den mån den gamla kyrkans män genoui döden
eller andra förhållanden lemnade sina platser. Det är numdt, att konungen
genast efter Johannes Magni’s och Hans Brasks flykt tagit största delen af
Upsala och Linköpings biskopsstolars gods under sin vård. Efter Magnus
Bommars afsättning 1536 skedde med biskopsbordet i Strengnäs stift en
likartad indragning, ocli 1540 vidtogs en liknande åtgärd med
biskopslandbön-•derne och tionden inom Skara stift. Motsvarande förändring skedde med
kanikgodsen: konungen begagnade den i recessen honom medgifna
utnämnings-rätten till att, då platser inom kapitlen blefvo lediga, förläna godsen åt sina
tjenare, skrifvare, fogdar och andra; sedan var ej steget långt till att
»vederkänna» dem under kronan, och detta skedde redan under 1530-talet med en
mängd prelatur- och prebendehemman. Liknande åtgärder vidtogos med
andra af de kyrkliga inkomsterna. Kyrkornas del af tionden togs från
■och med 1539 helt och hållet för kronans räkning genom en kunglig
befallning, som saknade hvarje stöd i Vesterås recess, och samma år började den
ogentliga indragningen af kyrkornas lösa egendom. Lika som kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
