Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjenare, hvar efter sitt kall, att njuta sin tillbörliga lön och uppehälle; det
synes h. k. maj:t mycket vara skrifvet h. k. maj:t för när, och der orden vore
så menade, såsom de synas lyda, då kunde h. k. maj:t väl hafva orsak att
tyda till (åheropa sig på) den artikeln i Sveriges lag: Den som talar å konung
etc. Och såsom det är ohörd t, att någon skall tjena utan lön, så är ock det
ohördt, att några andra, än mer riksens råd, skulle sådant tillmäta sin herre
och konung, som de hvarken hafva bevis eller skäl till. Och hade för den
skull de goda män bort förspörja sig bättre, förrän de hade så vidt skrifvit
i saken. H. k. maj:t tycker ock icke vara rätt sagdt, att h. k. maj:t får låta
sina tjenare njuta deras lön och uppehälle, med hvilket ordasätt h. k. maj:t
borde blifva förskonad, efter sådana ord pläga brukas till spe eller trotsighet
och af dem, som öfverhet och eljest högre stånds personer äro, emot dem
som äro ringare. Och vill h. k. maj:t för den skull icke lida sådana
olämpliga ord, vore än högre personer deribland som det skrifvit. Derför få de
goda herrar hafva sådana ordasätt fördrag, så framt de icke vilja reta h. k.
maj:t till vrede och behålla h. k. maj:ts ynnest och nåd.»
Man kan förstå, att rådets ställning till en konung, som i en sådan ton
och på sådant sätt bemötte dess föreställningar, ej skulle vara den
behagligaste, så mycket mindre, som anledningarna till anmärkningar hvarken voro
få eller ringa. Den framställning, som denna gång framkallade konungens
vrede, rörde som sagdt hans åtgärd att indraga en större del af förläningarna.
Denna åter föranleddes af hans ständiga penningbrist, som berodde dels på
den exempellösa oordningen i förvaltningen, dels på den slösaktighet,
hvarmed konungen använde de inflytande medlen till andra utgifter än de
nödvändiga. Mest beryktad är i detta afseende hans öfverdådiga vurm för
dyrbara bygnadsarbeten, en passion för hvars tillfredsställande allt uppoffrades.
Fåfängt hemstälde rådet upprepade gånger, att »med de stora bekostningar med
bygnader måtte hafvas fördrag», att, såsom det en gång heter, konungen skulle
»afskeda många onyttiga personer som finnas i hofvet, kansliet, kök och källare
äfvensom i stallet och hos embetsmännen, drängar och annat löst sällskap, och
icke hålla flere ringa embeten, än som det var i konung Gustafs tider», och så
vidare. Om något försök att hämma oordningen och slöseriet verkligen gjordes,
så var det förvändt — Johan lär stundom sjelf burit på sig nyckeln till
räntekammaren — och blef utan märkbar frukt och af föga varaktighet.
i
Under sådana förhållanden måste naturligtvis utomordentliga utvägar
anlitas för att i någon mån söka fylla den ständiga penningbristen. Den,
:som låg närmast till hands och som också i rikt mått tillgreps, var att
utskrifva extra ordinarie skatter. Dylika pålades i oändlighet och
vex-lade så till form och namn som storlek: rådet klagade 1589, att
under-såtame utmattades med många gärder och andra ovanliga hjelper, körslor och
•dagsverken, »så att näppeligen något år framlider, med mindre att bonden
nodgas utgöra först den stora kostgärden, som man kallar, demäst tre eller fyra
.andra kjelpgärder och ändå penningar dertill». Sättet för gärdernas utskrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
