Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kungliga och det furstliga, emot hvart annat, såsom förfarenheten utvisat
hafver, huru såsom genom samma stadgar, både dem, i konung Eriks tid
gjordes i Arboga, så ock dem, som för några år sedan forehades i
Vadstena, och de latinska som sedan författades — härmed menas de, som
vanligen äro kända under namn af »Kalmar stadgar» — broderlig oenighet
och tvist intill denna tid här i riket till dess all som största skada
förorsakade äro; derför skola ock samma stadgar, både de på svenska och de på
latin gjorda äro, aldrig efter denna dag blifva gillade, utan härefter vara och
blifva alldeles kraftlösa och till intet.»
Då man läser denna handling, vet man knapt, hvaröfver mau mest
skall förvåna sig: den fullständiga brist på politiska grundsatser, som röjer
sig i den handlösa eftergifvenhet hvarined Johan uppgifver fordringar, som
han förut så envist fasthållit, eller den obesvärade öppenhet, hvarmed han
förklarar sig sjelf hafva varit endast ett viljelöst redskap i andras händer.
Hans hat emot rådsherrarue är tydligen alldeles blindt. För detta glömmer
han nu helt och hållet sina forna misstankar mot brodern, åt honom
öfver-lemnar han nu vården om rikets angelägenheter, och i förtröstan på hans
bistånd riktar han sina tankar uteslutande på medlen att kunna krossa
föremålen för sitt hat.
Hvad han emot dem hade att anföra framgår bland annat af den skrift,
han lät uppsätta till svar på rådets framställningar i Reval. De hade
deri anfört allt ondt, hvaraf riket under de förflutna åren lidit, och derför
gifvit konungen skulden, dermed bärande falskt vitnesbörd mot sin af Gud
forordnade rätte konung. Han vore ej orsaken till krigets uppkomst och lika
litet till dess långvarighet; tvärt om låge rätta orsaken dertill hos
rådsher-rarne sjelfva, som i illvillig afsigt hetsat konungen och hans broder emot
hvarandra och dermed tvingat båda att hemma i Sverige behålla en
myckenhet krigsfolk, som eljest kunnat öfverföras till Livland och tvinga ryssen till
fred. Hade de ej nu senast hindrat konungen att taga med sig hela sin
krigsmakt till Reval, och hade ej »det buller och tvedrägt skett» som de
åvägabragt, så hade man väl nu kunnat få drägliga fredsvilkor; skulden till
krigets fortvaro låge således på dem. De vore ock orsaken till, att
krigsfolkets lön ej räckte till, ty så mycket af kronans inkomster gin ge åt till
deras förläningar och underhåll, som de oupphörligen ökade, att det ej vore
under, om intet funnes till kronans utgifter. Det vore de sjelfva, som, för
att de ej skulle mista något af sitt uppehälle, tillstyrkt konungen att pålägga
allmogen årliga kostgärder, och »om några hjelpgärder blifvit pålagda utan
samsatt råd, så hade det aldrig skett med mindre, än hofmarsken först talat
derom med kamrerarne, köksmästaren och hofskrifvaren och sedan med
otidigt öfverlopp å sistone öfvertalat och brukat k. maj:t till att samtycka till
sådana hjelpgärder»(!). Då de klagade öfver den oskickliga hofhållningen,
så borde de besinna, att ej konungen, utan »hofmarsken och andra sådana
flere» voro dertill vållande. Utgifterna till de omtalade bygnadsarbetena hade
till stor del tagits af konungens enskilda inkomster, och »vore det en stor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
