Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•dom öfver rådsherrarue än att fa ett ogillande utlåtande rörande sådana
planer, som de anklagade förmenades hafva haft, och på samma gång
mottaga nya trohetsförsäkringar. Dessa försäkringar rörde särskildt
arfförenin-gens upprätthållande, men konungen nöjde sig ej dermed: han lät ständerna
utfärda en ny arfföljdslag, visserligen i hufvudsak öfverensstämmande med
dem af 1540 (1539) och 1544, hvilka ock i denna stadfistes, men dock med
ett par skäligen vigtiga nyheter. Den förnämsta af dessa är den, som
inne-hålles i bestämmelsen om arfsrättens utsträckning till qvinnolinien. Det
heter nämligen, att om hela kungliga ätten på manssidan vore utslocknad,
men arfvingar af qvinkön funnes, skulle »den furstinna — konungadottef, om
hon till är, eller ock furstedotter — som äldst och oförsedd (ogift) är»,
erkännas som drottning. För att emellertid detta stadgande ej skulle medföra
den fara, som förmått konung Gustaf
att icke i 1544 års arfförening
intaga eu liknande bestämmelse —
nämligen att riket derigenom skulle kunna
komma under »främmande och
utländske» — stadgades att ständerna skulle
åt den arfsberättigade prinsessan ega
utse gemål, dock ej utan hennes eget
bifall. En annan nyhet är
bestämmelsen, att om tronarfvingeu vid
konungens död vore omyndig, skulle
styrelsen under minderårigheteu skötas
— icke, såsom vid Johans tillträde till
regeringen blifvit bestäindt, af
enkedronningen och rikets råd, utan —
af den äldste och närmaste
slug-t ingen af den kungliga ätten. Eu
sak af vigt var ock stadgandet, att
tillträdande konung skulle ailägga ed på
att hålla Sveriges lag och gifna
privilegier och att ej tvinga någons samvete, mot att ständerna afgåfvo sin
försäkran att hålla arfföreningen vid makt. Detta kan synas som en naturlig
sak, men om man besinnar de föreställningar om kunglig envåldsinakt, som
af gammalt förbundo sig med begreppet arfrike, och att någon dylik
bestämmelse ej fans intagen i 1544 års arfförening, så finner man, att stadgandet
ej saknade sin betydelse.
Såsom ett skäl till, att arfsrätten till kronan utsträcktes till qvinnolinien,
anfördes den välvilja, konung Johan vid sitt regementes begynnelse visat
adeln genom att öka dess privilegier med »många nyttiga och nödtorftiga
artiklar». Johan åter faun sig föranlåten att med anledning af den välvilja,
hvarmed adeln nu »stadfast och uttydt» arfföreningen, ytterligare utvidga dessa
friheter. Det skedde genom ett bref af den 2 maj 1590. Deri bestämdes
189. Gnatnf Baner
(1347—1000).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
