Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Landskapet Dahra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
de närmaste klipporna. Då och då slog en hög,
ljusgul låga uppför berget, slingrande sig som en
orm, i det den stack i brand de torra buskar och
klängväxter, hvilka under åratal hade funnit sin
näring i remnorna. Strax derefter försvann den åter
och qvarlemnade endast några blänkande gnistor.
För hvarje gång soldaterna nedkastade nytt bränsle,
uppsteg från bålet ett sprakande eldregn, några gnistor
blefvo qvarsittande i den gamla kork-eken framför
ingången till hålorna. Trädet började att röka, elden
hade fått fast fot och flög från gren till gren, som
ett praktfullt fyrverkeri. Inom få ögonblick stod
hela trädet i lågor. Hvarje gren, hvarje qvist stod i
låga; det vacklar, faller och sänder ett eldregn upp
från bålet, som begrafver det.
Här och der började genomglödgade stycken af
kalksten att lossna och rullade utför bergets sidor.
Då och då ljöd plötsligt ett högre och vildare ångest-
skrik der inifrån, till tecken på, att stenarna också
föllo ned i hålorna.
Liksom för att håna detta straffets och hämn-
dens vilda verk, eller för att bilda en motsats der-
till, sken månen denna juni-natt ned från en molnfri
och mörkblå himmel, bredde ett silfverskir öfver en
liten bäck, som med ett entonigt sorl hastade ut från
klipporna och en infattning af doftande oleander-
buskar, för att leta sig ned till Chelif-floden, för-
svinna och gömmas i den; ett annat, starkare sken
föll på Pelissiers trupp, som hade samlat sig i en
halfeirkel vid slutet af hålvägen. Der stodo de, med
gevären på armen, tysta och allvarliga, bleka i mån-
skenet; till och med för zefyrerna var det i dessa
ögonblick omöjligt att hitta på en qvickhet. Var
det kanske medlidande, som grep dem, under det de
lyssnade till de halfqväfda skrik af smärta, hvilka
fortforo att ljuda inifrån hålorna, imellan gevärs-skott,
boskapens råmande och spraket från lågorna? — Nej!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
