Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Filantropien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 AREETETS HJELTAR.
del af sin stora förmögenhet till välgörenhetsanstalter i Paris
och till fonder för de många prisutdelningar, hvarigenom, hans
namn blifvit odödliggjordt.
Kärleken till menskligheten, som utgör filantropernas ära,
är också ofta orsaken till läkarens hängifvenhet för sitt
uppoffrande kall. Vi vilja här anföra några läkare, som vid olika
tider varit sitt lands verkliga välgörare.
Ambroise Paré, kirurgiens grundläggare, var son tillben
barberare i Laval. Han tjenade först hos en prest, som icke
unnade honom ett ögonblicks rö. En gång kom kirurgen Cotot
till Laval för att operera en embetsmän i staden. Ambroise
var närvarande vid operationen och vid detta tillfälle väcktes
hos honom den outsläckliga kärlek till vetenskapen, som sedan
förde honom till så stora resultat. Han lemnade sin
husbonde och tog plats hos en kirurg och barberare Vialat, som
lärde honom att draga ut tänder och göra åderlåtningar samt
utföra enklare operationer. Fyra år derefter kom han till Paris
och gaf tillräckliga bevis på skicklighet för att blifva
antagen som biträdande kirurg vid Hötel-Dieu. Hans förträffliga
uppförande och hans kärlek till studier förskaffade honom alla
hans förmäns aktning och vänskap. Professor Groupil valde
honom till suppleant. Snart tog han examen som kirurg och
åtföljde sedan Montmorencys armé till Piemont. Der åtnöjde
han sig icke med att tillämpa kirurgiens vanliga principer,
han förbättrade och förändrade den fullständigt.
Före Parés tid hade de sårade fått lida mycket mera
genom kirurgernas oskicklighet än genom fiendens skicklighet.
För att hämma blodflödet ur sår, som förorsakats genom
skjutvapen, hade kirurgerna förut begagnat sig af det barbariska
medlet att behandla såren med kokande olja och bränna dem
med glödgadt jern; var det fråga om en amputation, så skulle
den också ske med rödglödgad knif. I början behandlade
Paré såren efter denna metod, men en dag blef det
lyckligtvis brist på kokande olja och hau pålade då ett förband, som
var mildare och lenare. Hela natten, sedan förbandet blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
