Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag tittar in ett tag genom de blå portarna,
där bönderna sjunga och knyta vinref. Det
finns ingenting angenämare än att tala med
italienare, som man icke har affärer med.
Alltid vänliga, aldrig ett snäsigt ord. Öfverallt är
det samma klagan: för mycket arbete och för
litet äta och dricka, polenta, polenta och — en
man rycker upp en tofva gräs och skrattar
bittert ironiskt: detta signora, gräs, det är popolo
bassos kost. Och kläder — ingenting!
Strax utanför möter jag den italienska
doktorn. Jag talar om i poveri italiani.
— Hör, säger han — det där är bara
socialistprat. Fattiga, fattiga! Italienaren har
alldeles nog af sin polenta, litet grönt och vatten,
hvad skall han med mer pengar, det går bara till
vin, och vin mår han illa af. Se på Mailand
och Brescia, där förtjänar arbetaren i dag ända
till xo francs om dagen, och nu äts och dricks
där mest i hela Italien, den lasten visste vi inte
om här förr. Nej ge mig en bit af er
stockfisk med olja från våra oliver därborta och ett
stycke polenta, och för mig får ni ha alla era
kapuner och fasaner och biffar i fred. Men det
som förstört italienarna är främlingarna.
— Äh, nu förstår jag — afbryter jag —
det är för att hålla folket beskedligt till
polen-tan som brödet görs oss alla omöjligt i Arco.
Dyrt är det för två, stort som en nöt med bara
lufthål inuti. Men när bagaren är ensam om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
